Hundra svartklädda präster samlas på Islands nordkust för prästmöte under ledning av unge biskop Jón Hallvardsson, en mjuk och blid herde som fått sitt höga ämbete genom hustruns karriäristiska ambitioner och släktingarnas Machiavelliska spel. Det som uppstår är ett slags evangelium: en berättelse om när jorden besjälas av Guds nedstigande från himlen till en liten isländsk stad för nästan hundra år sedan. Eller är allt ett falsarium?
Det är nästan så att Bea Uusma borde ha släppt Andréeexpeditionens tre män på lit de parade i Storkyrkan. Tre oförberedda, övertygade om framtida stordåd, 1800-talets hjältar. Först med Uusmas framgångsrika Expeditionen blottades den chockerande bristen på förberedelser.
Författarinnan Yvonne, nybliven pensionär efter ett yrkesliv som lärare, har återvänt till skrivandet. Tillsammans med fyra andra författare anländer hon till godset Berg för ett skrivarresidens omgivet av strikta regler: tystnad, avskildhet, ingen kontakt med omvärlden. Lunchen serveras individuellt i små korgar, och var och en får sitt rum. Yvonne hamnar i Poe-rummet – svart, rött, med en sötaktig doft av förgängelse som bara hon tycks känna. På kvällen samlas de till middag. Vinet flödar, flygeln väntar, samtalen glider mellan beläsenhet och bekännelse, medan en diskret vaktmästare rör sig genom kulisserna. Om natten möts kropparna. Några lämnas utanför.
Hilma af Klint får på trettondagen 1906 en uppenbarelse. Hon får i uppdrag att skapa ett storslaget konstverk, Tempelverken. Hon tar hjälp av olika väninnor i en kollektiv skapandeprocess. I ateljén har hon nästan alltid sällskap av Gusten, även när hon helst vill vara ifred.
Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”
Lucifer, den fallne ängeln, har lånat sina attribut åt romanens titel. Ingick han i den stora planen på ett annat sätt? Kan han fortfarande älskas?
Med ett språk som är omväxlande poetiskt, fragmentariskt och (fiktivt) dokumentäriskt skapas en väv av öden. Interiörerna är nästan frånvarande: en död benjaminfikus, en soffa, en katt. Ibland finns inget subjekt heller. Läsaren får naturens och dygnets förändringar. Texten cirklar, repeterar. Här upprepas ett konjunktiv: om vi inte försöker förklara kärlek, var stode vi då?
Jag känner fortfarande ett styng över att jag aldrig kom att läsa klassisk grekiska. Jag fick Donna Tartts nyutkomna Den hemliga historien i julklapp sista året på gymnasiet. Jag älskade den. Läsningen, bildningen, samtalen, miljöerna. Richard Papens intellektuella och yttre förfiningsprocess som gjorde allt tänkbart, nåbart. Som Edward Louis i Att förändras: en manual. Det outsagda löftet om att också en själv, med tillräcklig vilja och exakthet, kan förändra sitt liv och språket omkring det genom att läsa, läsa, läsa.
Jag älskade Norðdahls titel Gift för nybörjare, men fastnade aldrig för översättningen från 2012. Nu ser jag att John Swedenmark, som står bakom den friare och mer harmoniska översättningen av Eiríkur Örns senaste roman Naturlagarna, också har översatt ytterligare tre av Norðdahls romaner efter Eitur (som var mer strikt bunden).
Aase Bergs bok väcker ett starkt behov av att kanaliseras. För nutidsmänniskan innebär det en kommersiell handling. Jag söker på nätet efter uppstoppade gnuer, alldeles för stora. Jag minns att Berg hade ett uppstoppat murmeldjur med i TV under pandemin. Ett murmeldjur kunde stå bredvid replikorna av Anubis och Bast och makens nytillverkade dödskalle i keltiskt metallarbete; en tyst påminnelse om Aase Bergs geni. Idén tilltalar mig, tills jag brister i gråt över scenen där Berg avlivar sin katt.
Lämnade barnen hemma med Hamlet och såg Macbeth på Malmö stadsteater. Den roligaste Shakespeare jag sett på scen. En ensam skådespelare spelade Shakespeare gycklaren, som i sin tur spelade alla i dramat förekommande roller. Kungen, drottningen, häxorna. En amfetamindum loosermördare som krishanterande chef. Den riktige Shakespeare älskade förväxlingsintriger. Shakespeare spelade kvinna som alla manliga skådespelare gjorde på 1500-talet. Det var en föreställning för ingroups som skrattade när vi avvek från berättelsen, men även Shakespeare for dummies för oinvigda (som kanske inte alltid hängde med).