Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.

Jag uppskattar Adichies komplexa karaktärer som plötsligt kan bli någon annan än en föreställt sig. Vuxna Zikoras mamma avslöjar att missfallen efter det första barnet aldrig inträffade. Istället höll hon på att förblöda vid första förlossningen och genomgick en livräddande hysterektomi, men kunde inte berätta för sin make av rädsla för att bli ställd på gatan när hon inte kunde föda fler barn. Det dröjde många år innan fadern tog en andra hustru och flyttade ut. Så skoningslöst kan det patriarkala systemet te sig.

Aase Bergs bok väcker ett starkt behov av att kanaliseras. För nutidsmänniskan innebär det en kommersiell handling. Jag söker på nätet efter uppstoppade gnuer, alldeles för stora. Jag minns att Berg hade ett uppstoppat murmeldjur med i TV under pandemin. Ett murmeldjur kunde stå bredvid replikorna av Anubis och Bast och makens nytillverkade dödskalle i keltiskt metallarbete; en tyst påminnelse om Aase Bergs geni. Idén tilltalar mig, tills jag brister i gråt över scenen där Berg avlivar sin katt.

En sextonårig flicka blir scoutad av en 44-årig modefotograf i New York. I januari 1983 flyger hon trots sin mors protester ensam till Paris, insvept i en ny, blå kappa och mammans röda mössa. Plaggen blir som ett mantra genom texten, bilder av både trygghet och ensamhet. Vuxenvärlden i Paris sviker de allra enklaste behoven: ingen mat, gin och jordnötter mot hungern, ingen trygg plats att sova på. Hon vet inte ens namnet på det billiga hotell där hon har blivit inkvarterad.

Släkten Stjärne med rötter i Stockholm och Uppsala bär på sin historia. Om somrarna badar barnen vid Panic Beach, en mystisk plats vars exakta läge förblir oklart, om den finns bortom det metafysiska. Stranden har periodvis dramatiska tidvattenförändringar som antyder en plats utanför Sveriges gränser. Där står tallar som vid Vätterstranden i ”Hunter i Huskvarna”, och i närheten finns ett pensionat. Man kan lifta dit.

Jag tvekade att återvända till Per Hagmans författarskap. Jag läste många av Hagmans romaner innan jag blev den jag är idag. De tidiga verken där berättaren rör sig i klubblivet och i glamourösa miljöer. Jag förbryllades över hur sex kan vara fjäderlätt. Att det kunde användas som ett sätt att försörja sig, som hållpojke på Rivieran, medan berättaren trängtade efter något helt annat. Förbjudet, trasigt, prepubertalt. Och även om barhäng och tillfälliga relationer kan fungera som flyktmekanismer för att undvika att konfrontera smärta och ensamhet var det inte så det var i Hagman-världen. Baren och festen kunde vara ett hem. En famn, skriver Hagman idag.

Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.

Jag fick praoplats på Skara Semin på högstadiet. Jag skulle ha stövlar, oömma kläder och matlåda. På morgonen tog vi ut frysta spermieprov ur en stor tank enligt böndernas beställning. Sen körde vi runt på bondgårdarna med vår kvävetermos och inseminerade kor. I ladugårdarna hängde planscher på avelstjurarna, blanka och muskulösa. Det var en avvägning av kvalitet och spermiernas prisklasser. Veterinären stoppade in hela armen i kon för att undersöka henne, sen gjordes sprutan iordning. Vi tog också prov på ensilage, det var 1980-tal och nytt med vita sockerbitar. Med en handdriven spiralformad borr tog man ut en plugg som skickades på analys för mjölksyrebakterier. Jag borrade.

Berättaren växer upp i huset bredvid Frida Kahlos i Mexico City på 1960-talet. Hon är den enda flicka på fyrtio år som har blivit utkastad från flickscouterna i Mexico. Hon är elva.