
För den som har bott i Japan finns två saker som inte upphör att göra ont: tanken på att fortfarande bo i Japan, och tanken på att inte längre göra det. En gång bodde jag i Kyoto.
Ellerströms förlag

För den som har bott i Japan finns två saker som inte upphör att göra ont: tanken på att fortfarande bo i Japan, och tanken på att inte längre göra det. En gång bodde jag i Kyoto.

Om Michel Houellebecq var underbar i tidigare verk tillgängliggjorda på svenska är det här min nya favorit. Författaren orkar inte ens skriva en hel kortroman, och varför skulle han det? Alienationen, defaitismen och trösten ryms på 74 sidor. Ett efterord av Leandoer framhåller Houellebecqs ömsinta blick på människan.

Jag kände aldrig någon djupare samhörighet med Charles Bukowski, som jag visserligen läste alltför ung. Min huvudet-på-spiken-samhällsskildring var Helen Zahavis En jävla helg (1991) som kom ungefär samtidigt som Michel Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Bådas huvudpersoner bär kniv. Zahavis för att få vara ifred inuti sitt eget skinn. Houellebecqs för att nå ut.

Jag introducerades för Mishima genom en av mina kendoelever i mitt förra liv, före min litterära epok. Han var lyrisk. Jag var tveksam. Samma elev introducerade mig för Valerie Solanas. När jag många år senare såg att Ellerströms gav ut Mishimas Sol och stål köpte jag den ändå. Maken fick den i julklapp, och den lilla volymen blev stående bredvid andra referensverk som Flashing Steel och The Unfettered Mind. Det har gått 14 år sedan jag tog av mig rustningen och la ifrån mig svärdet. Jag har fortfarande inte varit på besök i dojon.

Mitt barn är en långdikt om vardagslivet som förstagångsförälder i Köpenhamn. Om förlossning och föräldraskap, det underbara och efterlängtade, som samtidigt tär på relationen till en själv och andra.

Poeten Theis Ørntofts första roman Solar kallas “ekoroman”. Strukturen påminner om innehållsförteckningen i Greg Garrards Ecocriticism. Huvudkaraktären Theis slår fast den danska medborgarens position i sin ö av social och teknologisk trygghet. Han företar en pastoral vandring genom det danska landskapet. På boplatsen i förorten utforskar han tvåsamhet och dataspel.

“När man är ung och bakfull är ens sinne öppet och ömtåligt. Det är en vanlig missuppfattning att bakfyllan fördunklar sinnet, tvärtom lämnas det vidöppet. Genomskinligt som glas. Hudlöst av för mycket sprit och för lite sömn står ens system öppna och fria, som ett land utan gränsvakter, allt och alla väller in.“
(Ørntoft, s.18)

Ett sms meddelar att Thomas Manns Bergtagen väntar hos mitt postombud. Jag är beordrad hemkarantän. Det blir Ananda Devi på balkongen. Titeln är tryckt med svarta bokstäver i relief, typiskt för förlaget med taktila omslag som sitt signum. Omslagsfärgen ser glad ut, tills jag fattar att den är färgsatt som en flytväst anno 2015.

Annie Dillard är min nya författarkärlek, och om den kristna julen handlar om att jorden besjälas genom människoblivandet kunde essän Grunden den heliga vara passande läsning.
Vanvördigt uttryckt undersöker författaren askesen i en enkel stuga och drabbas av lappsjuka. Dagarna inleds med andakt över de döda kropparna i ett spindelnät i hörnet bakom toaletten.

“I think a future flight should include a poet, a priest and a philosopher”, sa Apollo 11 astronauten Michael Collins i en intervju 1973. Detta synsätt inspirerade Expedition Svalbard 2011 (här), och Annie Dillards essäer är ett lysande exempel på hur en poet och författare kan fördjupa den mänskliga upplevelsen.