Novellsamlingen inleds med första raden i en katolsk bön: Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden.
Inte mig, utan oss. Det kollektiva pronomenet introduceras innan första novellen börjar. Det gör att “vi” inte bara blir ett berättartekniskt grepp utan nästan ett motiv.
Novellsamlingens “vi” är ovanligt rörligt. Det skiftar mellan älskande, familj och mänsklighet utan att gränserna markeras. Det gör novellerna märkligt öppna. Läsaren glider omärkligt in i gemenskapen.
Årets Augustprisvinnare. Vi hade den som bokcirkelbok i början på hösten. Jag läste aldrig ut den och verkar redan ha lämnat den vidare till Erikshjälpen, men nu skriver jag ändå.
När försteminister Carl Stjärne skjuts ihjäl utanför en biograf iscensätter representanter för statsapparaten, säkerhetspolisen och Partiet ett stort skådespel för att dölja sanningen. Men folket agerar inte efter de föreskrifter som anges av de stelt upphöjda tjänstemännen. De klamrar sig fast vid sina egna iakttagelser och vid ologiska luckor i den officiella berättelsen.