Novellsamlingen inleds med första raden i en katolsk bön: Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden.
Inte mig, utan oss. Det kollektiva pronomenet introduceras innan första novellen börjar. Det gör att “vi” inte bara blir ett berättartekniskt grepp utan nästan ett motiv.
Novellsamlingens “vi” är ovanligt rörligt. Det skiftar mellan älskande, familj och mänsklighet utan att gränserna markeras. Det gör novellerna märkligt öppna. Läsaren glider omärkligt in i gemenskapen.
Den ursprungliga bönen fortsätter att eka genom hela samlingen. Även novelltitlarna pekar bort från det ensamma jaget: Hannas lovsång, Kärlek i Brasilien, Mödrar och män. Tillsammans med berättarrösterna drar allt åt samma håll i en ovanligt sammanhållen komposition, trots – eller kanske just tack vare – det flytande och flyende som är Wera von Essens signum, en röst som rinner från debutromanen via Våld och nära samtal, ända hit. I det här verket framträder människan aldrig riktigt som ett ensamt subjekt. Vi är aldrig ensamma, inte ens när vi är ensamma. Vi befinner oss hela tiden inne i en människas medvetande, men det känns inte instängt. Medvetandet öppnar sig mot andra. Det är något unikt von Essenskt.
En egen ton har novellen D, där en vuxen man för ett samtal med pedofilen som utsatt honom i barndomen och berättar att hans föräldrar visste men inte ingrep. Titeln är märklig. “D” kan förstås som en initial – trots att offer och förövare i texten heter Karl och Lars – men också som ett tomt tecken som läsaren själv får fylla med betydelse: dom, död eller kanske, i en samling där kristna motiv hela tiden närvarar: Djävulen.
Jag fastnar ändå mest för Hannas lovsång. Novellen är förlagd till det gamla franciskanklostret i Olinda i Brasilien, ett kloster vigt åt Vår Fru av Snön. En kvinna skriver till ett barn som visar sig vara både ofött och oavlat. Hon skriver från klosterbiblioteket: ”Jag vill ge dig det, en underbar och fruktansvärd förmåga att fortsätta framåt, som finns i Amerika i allmänhet och i Latinamerika i synnerhet.”
Hon har ett torrt och nästan resignerat förhållande till män: ”Jag hade släpat med mig en av männen jag brukade träffa till mässan, en av alla odugliga charmörer som jag släpat med mig på olika saker här i livet.”
Det tar ett tag innan läsaren förstår att barnet hon tilltalar med “du” ännu inte är fött, inte ens avlat. ”Din far är benediktinmunk.” Lite senare: ”Din far är författare och poet.”
Motsägelsen är uppenbart avsiktlig. Fadersgestalten blir flytande. Sverige liknas vid att vara fast i en trång stövel, medan Brasilien beskrivs så här: ”Ett ekande kloster mitt i allt vatten som inte lämnar gatorna när det regnar, skräpet som flyter runt som du inte får trampa i eftersom det finns råttor. Du ska få lära dig allt om smuts.”
Den mest förbryllande passagen kommer när berättaren lånar Jesu ord ur den översteprästerliga bönen i Johannesevangeliet: ”För det kan verka grymt, mitt barn, som inte är mitt och aldrig kommer det bli, men kärlek är lika mycket avstånd som närvaro. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.”
I kristen tradition är det inte ovanligt att den troende ber med psaltarens eller evangeliernas ord. Här blir rösten däremot nästan kristomorf. Berättaren talar samtidigt som kvinna, potentiell mor och som Kristus. Jaget svämmar över sina egna gränser. Hos von Essen heter det: vi.
Och barnet? Jag har svårt att läsa det enbart bokstavligt. Kanske är det ett barn som aldrig kommer att födas. Kanske också ett litterärt verk. Kanske själva hoppet. Även det ska få lära sig allt om smuts.
Titeln Hannas lovsång pekar förstås mot Hannas lovsång i Första Samuelsboken, den ofruktsamma kvinnans tacksång efter Samuels födelse. Men den får mig också att tänka på Hanna och Symeon i templet, som känner igen Jesusbarnet som den utlovade Messias. Kanske är det att läsa in för mycket, men jag undrar om inte von Essen låter Hanna få den lovsång som Lukasevangeliet aldrig skrev ut. I så fall låter den så här: “Du ska få den rena naturen och daghemmet och de enkla timmarna i mörkret, och de ljusa.”
Hos von Essen finns ett barn som inte kan hållas i famnen. En omvänd Nunc dimittis: inte lovsången över det uppfyllda löftet, utan över det löfte som ännu bara existerar som hopp. “Varför, ja, varför, måste vi få detta fruktansvärda hopp lagt över oss, detta tunga ankare som inte går att rubba?”
Vi blir kvar i väntan.
Andra romanen, Våld och nära samtal finns här.
Titel: Mödrar och män
Författare: Wera von Essen, 1986-
ISBN 9789180669825
Stockholm : Polaris, 2026