Efter försommarens plågsamma trippar till Erikshjälpen med bokpåsar från de ständigt växande högarna kommer jag alltid hem med plåster på såren från deras bokhyllor.
Thomas Manns kortroman Döden i Venedig verkar handla om en man med så omständligt språk att jag längtar efter att han snart ska dö.
Maria Maunsbachs En magisk man, eftersom jag tyckte om hennes kvinnoporträtt (kanske ett märkligt skäl att välja en bok med den titeln) – och för att mäta den magiska mannen mot mannen i Kött.
Och så snasket: Denise Rudbergs De första tolv, om kriminal- och livsstilsromantik och de välbärgades barn. Jag anar en värld där börd ibland väger tyngre än begåvning. Alltså verkligheten.
Venedig lockar kanske ändå.