Venedig, lagunstaden. En bedagad skönhet redan vid 1900-talets början. När Vilhelm Ekelund kom hit våren 1904 levde han till slut på ilandfluten lök, enligt Jonas Ellerström [1]. Samma Venedig skildrar Thomas Mann några år senare i Döden i Venedig: “Detta är Venedig, den inställsamma och tvivelaktiga skönheten – denna stad, till hälften saga, till hälften turistfälla, i vars skämda luft konsten en gång i tiden frodades i sådan yppighet och som inspirerade musikanterna till klanger som smeksamt vaggar till sömns.”
Jag brukar älska kortromaner, en uppenbar lösning på problemet så många böcker, så lite tid. Thomas Mann skriver annars gärna långt och tjockt. Snart börjar jag dock tänka att just Manns stil kanske inte vinner på att kondenseras ytterligare. Språket är praktfullt men oerhört tätt. Karl Vennbergs översättning från 1981 tvekar inte inför det höga tonläget. Sammansättningar som “högsint-slösaktigt” och ”yppigt-otjänliga” ger texten en nästan monumental tyngd. Varje mening blir stående. Det tar ett tag att hitta romanens rytm.
Jag kommer på mig själv med att önska en nyöversättning. Inte för att jag inte älskar Karl Vennberg, utan för att varje generation borde få höra Thomas Mann på nytt.
I ramberättelsen anländer den äldre författaren Gustav von Aschenbach till Venedig och fortsätter till Lido, Venedigs eleganta badort. Han skildras i tredje person: den åldrade, den ensamme. Han är noga med sin klädsel. Har ägnat livet åt arbete och disciplin. Snart ska han till sitt sommarställe på landet. Men först behöver han vederkvickelse.
På det anrika badhotellet blir han förtrollad när hans blick faller på den unge Tadzio, en obeskrivligt vacker yngling som semestrar med sina nunneliknande systrar och en guvernant. Han observerar honom i matsalen och på stranden. Återgäldar inte Tadzio hans uppmärksamhet, rör sig avsiktligt nära? Den äldre förföljer Tadzio genom staden och inbillar sig att de två delar ett slags överlägsenhet inför gycklarna och gatumusikanterna med sin vulgärare underhållning. En av gycklarna doftar skarpt av desinfektionsmedel. Nöje och död går sida vid sida.
Gästerna tunnas ut på det stora hotellet, trots att myndigheterna väljer att förtiga epidemin av hänsyn till turistnäringen. Karboldoften lägger sig över Venedig. Men så får Aschenbach veta sanningen: den indiska koleran har nått staden genom svartnade lik av en matros och en grönsaksmånglerska.
Hotellet töms, men han och barnfamiljen blir kvar. Aschenbach genomgår en långsam upplösning. Han börjar klä sig ungdomligt och besöker hotellets frisör allt oftare. ”Nu kan min herre utan betänkande förälska sig”, säger kosmetikern.
Förvandlingen är löjeväckande och djupt sorglig. Men också märkligt begriplig.
Vad gör människan när hon möter ett verk vars höjd hon själv aldrig kommer att nå? Eller en skönhet hon vet att hon inte längre kan tillhöra?
Längtan efter den fulländade konsten och längtan efter den fulländade skönheten tycks hos Mann vara två uttryck för samma omättliga drift. Med tiden lär vi oss njuta av det vi inte kan vara. Vi kan väl åtminstone få titta? Aschenbach försöker inte bli tjugo år igen. Han försöker bli värdig skönheten.
Skönheten korrumperar inte människan. Människan korrumperar sig själv i mötet med skönheten. Ät lök.
Idag är det svårt att inte se Tadzio som utsatt, ett objekt för en vuxen mans blick. Aschenbach börjar läsa in ett samförstånd mellan dem och tycker sig ana att Tadzio söker hans närhet. Tankarna går osökt till Lolita. Samtidigt fungerar ynglingen mindre som en realistisk människa än som en symbol för skönheten själv. Det gör romanen både rikare och mer svårhanterlig.
Sju-åtta år före Manns Döden i Venedig skrev Vilhelm Ekelund i Venedig [1]:
Gosse vid stranden,
lekande än,
ljust vemodigt
sjunger du –
ack sjung, ack sjung min själ till ro!
Det är svårt att inte höra ett eko av Tadzio. Samma tröst. Att barnet en gång var vi. Och att skönheten sällan tillhör den som betraktar.
Venedig förvandlar människor. Staden är inte bara en plats utan ett sinnestillstånd, ett estetiskt ideal. Jag kommer att tänka på Vilas-Matas Man kommer aldrig ifrån Paris. Kanske kommer man heller aldrig riktigt ifrån Venedig om man slagit sig ner på ”den mjukaste, yppigaste, mest förslappade sittplatsen i världen”: ett gondolsäte.
I Venedig blir döden märkligt förförisk: med sand mellan tårna, skönheten för ögonen, i sin bästa kostym, berusad av blå dunster och med blicken fäst vid en bokmärkesängel.
En litterär konstruktion att dö för.
[1] Ekelund, Vilhelm. 2004. Samlade dikter · 2. Redigerad av Ellerström Jonas. Atlantis. Ref: https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lb-lb9471821-faksimil
Titel: Döden i Venedig
Författare: Thomas Mann
Översättning av Karl Vennberg
ISBN 9789181087109
Modernista, 2026