Jag hade tänkt göra som huvudpersonen i Kjell Westös roman Tritonus, och lämna denna bloggen i ett taktslag, men när jag läst Thomas Larssons Fyrbåken kände jag att jag behövde skriva för att reda ut min läsning. När jag började blogga tänkte jag att jag ville bygga upp bloggen för att kunna få rec ex, men det kändes inte så belönande som jag föreställt mig, och jag kände mig inte lika fri att varken läsa eller skriva. Dessutom gillar jag att köpa böcker som kulturstöd.
Thomas Larssons roman Fyrbåken utspelar sig på fiktiva Reglarö i Stockholms skärgård, och väver samman två släktled och fyrbåkens historia från 1700-talet. Huvudpersonen Torbjörn, medelålders intellektuell familjefar, firar midsommar 2006. Han ser tillbaka på åren med livskamraten Kattis, som inte längre själv kan berätta sin historia.
Jag tycker om fyr- och skärgårdstemat. Jag läser romanen ett halvår efter Robert Eggers film The lighthouse, och veckan efter Kjell Westös skärgårdsroman Tritonus (”Kulturmannen och havet”). Jag gillar att Fyrbåken inte är lika tillrättalagd som Westö, och att mörkret kommer inifrån. Jag tycker om berättelsen om Kattis och Torbjörns liv utan henne. Lite Rynells Hohaj i skärgårdsmiljö: det ensliga och karga, den personliga förlusten.
Jag gillar också berättelsen om fyrvaktaren-stenhuggaren på 1700-talet, vars son inte orkade hugga in de sista romerska siffrorna han förberett till sin gravsten.
Jag gillar idén mer än effekten av stora sjok av stilbrytande text, poesi- och dramalikt. Bitvis vet jag inte ens vilken karaktär jag läser om. Berättaren verkar se tillbaka på alla sina ligg, sampla favoriter ur dagboken, de svarta anteckningsböckerna med silverhörn som livskamraten brände, för att till sist komma till det omöjliga. Jag förstår att det kräver sitt eget format.
Så gillar jag omslaget, som påminner om Japans gamla krigsflagga, och om The lighthouse. Det grekiska gudatemat, här i karaktären Anton, finns i båda verk.
Det är för mycket detaljer om Torbjörns stilla liv på ön. Pissbusken. Klockslag med autistisk nit som genomgående stilistiskt grepp. Orsak och verkan där det ena borde ha strukits. Regnmätarens tickande gör mig galen. ”Är inte Muminpappan psykopat?” frågar huvudkaraktären i en mer intressant passage. ”Det handlar om att orka vara långsam och omsorgsfull i sina förberedelser. Om att sjunka ned i ett hett julbad och under mer än 90 minuter tvätta kroppsdel för kroppsdel med den allra största noggrannhet. Du måste förtjäna din katharsis”, skriver Larsson, och kanske är det filosofin bakom redogörelsen.
Jag förtjänar inte min katharsis med Fyrbåken. Jag börjar bläddra framåt någonstans i mitten, typ femtio sidor åt gången. Kanske är det efter att någon tillåts tänka fitta om nån som irriterar honom. Jag blir förolämpad.
Jag tycker om Fyrbåken som omslag, miljö och sorgeberättelse, och som betraktelse över familjens och människans knarrande reglar, som bär och som brister under stormarna. Titelns poesi tilltalar mig. Jag tycker om en manlig röst som inte försöker posera. Det är kanske min största behållning.
Titel: Fyrbåken : roman
Författare: Thomas Larsson
ISBN 9789198530131
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2020