Codex 1962 av Sjón

Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.

Anm: texten nedan är en sammanläggning av tre separata blogginlägg över de ingående delarna

Till byn Kükenstadt i Niedersachsen förs en människospillra som tjänsteflickan Marie-Sophie sätts att vårda. De reser sig ur sina trauman och gör tillsammans en lerpojke. Lerbarnet göms i en hattask och smugglas med flyktingen på en färja till Island. En parodisk ängel Gabriel faller i djävulens nät.

Sjón blandar högt och lågt, humor och allvar. Mosaiken med olika berättelser är bekant postmodernistisk, men brokigare än vad jag är van vid. Sjón har fötterna i de stora berättartraditionerna, som Bibeln och de isländska sagorna. Det Berättas. Flyktingen, den judiske mannen Leó Löwe, sägs sitta inne med krigets upplösning. Kommer frälsaren hjälplös och utmärglad; i blöjor?

Jag är inte superförtjust i översättningen av del I och II av Anna Gunnarsdotter-Grönberg, som jag tycker följer den isländska grammatiken alltför nära, med bitvis ålderdomlig vokabulär. Jag köper trilogin på originalspråk från Forlagið bókabúð. Det är med möda jag kan navigera i nätbokhandeln, det har gått tolv år sedan jag lämnade Reykjavik. I läsplattan blir CoDex1962 1064 sidor lång och oöverstiglig, så jag läser originalet parallellt. Den mest komplexa roman jag tidigare läst på isländska är Bridget Jones á barmi taugaáfalls, så Sjón är verkligen pärlor för svinen, och jag hade naturligtvis inte kunnat göra det bättre själv.

Men jag tycker att Sjóns melodi och inrim faller bort i översättningen: ”…krukku sem geymir gullna jurt” (gullna uttalas ’guttlna’) har blivit ”…en kruka med gyllene ört”, för att ta ett exempel. På sina ställen har översättaren försökt återskapa rytm och klang: ”Hann rís á faetur, breiðir út faðminn, fangar ekkann, og laetur hann bera sig á fjöðrinni til sjávar” har blivit ”Han reser sig upp, öppnar famnen, fångar snyftningen, och låter den föra honom på fjädern till havs”. Vilket friare hade kunnat vara ”Han ställer sig upp, sträcker ut famnen, fångar en snyftning under vingarna och låter den bära honom till havs.”

Jag tycker också att valet att behålla byns originalnamn, Kükenstadt, inte är okomplicerat på svenska. ”Pyttestaden Kukenstadt” läser jag. Jag kanske borde lära mig tyska. Men då hade jag inte skrattat lika mycket.

Sjón har sin egen berättelse om verkets tillkomst, och hur han efter en resa till Prag avgett ett löfte att skriva om Golem, lermannen.


Del 2

This image has an empty alt attribute; its file name is IMG_20210501_134328-1024x1024.jpg

Med självande tårar, den andra delen i Sjóns romantrilogi Codex 1962, genrebetecknas som deckare. Den kom 2001 under den skandinaviska deckarboom som dragit igång på 1990-talet.

Berättelsen utspelar sig i efterkrigstidens Reykjavik och Sjón driver med samtida problem. Alkoholismen. Amfetaminet. Den isländska självständigheten och den danska kolonialismen. Nationalegot och språkstoltheten. Rasismen. Den hårda gränsen mellan vi och dom, som fortfarande syns i kriminalpolitiken. Blir man som utlänning gripen av polis vid tre tillfällen, även för småförseelser, sätts man på planet ut ur landet. Det vet karaktärerna i Sjóns verk.

Leó Löwe, huvudkaraktären från del1, är på jakt efter sitt stulna guld för att kunna bringa sitt lerbarn till liv. Han lever stillsamt och håller en get som han har räddat ur en papplåda på stranden. Han har fått isländskt medborgarskap och nytt namn. Guldet han behöver är i tänderna på en frimärkssamlare.

Han får hjälp av Michail Pusjkin, en sovjetisk ambassadanställd av klassiskt snitt. Han har också Anthony Brown, forskare i komparativ religion, som gick iland samtidigt som Leó Löwe. Brown är uppvuxen i Nigertown och blev genast arresterad på grund av sin hudfärg. Han har aldrig blivit insläppt på universitetet och bor i en stuga vid Thingvellir.  

Romanen avslutas med en skapelseberättelse. Sjón kan poesi.

Jag älskar miljöerna. Hotell Borg. Gatunamnen. Att fina grönsaker odlas i hemlighet på kyrkogården av ett varulvskotteri. När jag bodde på Island såldes möglig frukt i affärerna som ”matfrukt”. På Island är det långt till bördig jordbruksmark.

Jag gillar att Sjón försöker skriva in mångfald. Jag uppskattar samhällsanalysen. Är det verkligen en deckare? Det är tvära kast mellan det poetiska och det surrealistiska. Sjón har bland sina inspirationskällor som barn nämnt kiosklitteraturförfattaren Henri Vernes Bob Morane, en äventyrsserie med omfattande inslag av science fiction. Sci-fi är genrebeteckningen på den avslutande tredjedelen i Sjóns Codex 1962.

Med självande tårar i svensk översättning av Anna Gunnarsdotter Grönberg är tidigare utgiven på Alfabeta förlag 2004.


Del 3

Den sista romanen i trilogin, Jag är en sovande dörr, är skriven som sci-fi. Säga vad man vill om Sjóns brokiga form(er), men Sjón framträder alltmer som en författare med ett nästan Dickenskt patos, som lyfter fram samhällets olycksbarn, vare sig de är utlänningar, sjöjungfrur eller kvinnor.

Josef Löwe, lerbarnet som danats i del1 och 2, berättar nu sin historia för Aleta, som utrustad med kassettbandspelare intervjuar 1962 års mutanter. Hon jobbar för CoDex 1962, företaget som samplar alla islänningars DNA under förespegling att skänka kunskap åt mänskligheten. Egentligen finansieras de av multinationella företag. CoDex VD förvandlar svindyr whiskey till urin och drunknar nästan i Thingvallasjön – nationens vagga.

Stegvis släpps scenografin för en makaber dansföreställning, där alla levande och döda som fötts på Island 1962 tar varandra i hand. Jag förmodar att deltagarlistan är grundligt efterforskad. Rollistan växer för varje kapitel:

”Först att stämma in är körens äldsta medlem, en flicka som blev tjugotre veckor gammal. Sedan kommer de andra barnen, det ena efter det andra. Gråten förflyttar sig från balja till balja, genljuder inuti kuvöserna.//…//
-Vi föddes livlösa, ofullgångna, med navelsträngen virad runt halsen, med ickefungerande hormonkörtlar, hopväxta matsmältningsorgan, infallna lungor och hjärnskador.”

Författaren själv – Sígurjón, S-Jón, Sjón – figurerar mot slutet av boken. Han blickar mot ursprung, död och evighet.

Sjóns många sidospår är ibland mer fängslande än huvudstoryn. Som sagan om Blå tråden, som i en fotnot anges härstamma från flamländskt 1600-tal.

Många reflektioner över berättande ryms i den tredje volymen, t.ex. ”…i inledningsskedet bär alla samma förhoppning i bröstet: Att rollerna ska förbli oförändrade ända till berättelsens slut, att den som för ordet skall hålla kvar de lyssnandes uppmärksamhet, att ingen och inget skall tappas bort, framför allt inte själva berättelsen där det ibland kan vara osäkert under fötterna, tvärbrant, halt, tuvigt och sumpigt, eller att det öppnas dödligt djupa sprickor där allt rasar ner: växter och djur, människor och monster, gudar och döden själv…” (S., s.476-7)

Det finns en högre intelligens i Sjóns codex. Den presenteras i en epilog som Andria(S), en AI som lär människor, hundar och katter att tala med varandra. Med inspiration från köttindustrin och förintelselägren utplånar Andria(S) så hela mänskligheten och återställer jorden. Det var den sjätte dagen.

Codex 1962 benämns av Rámus som hans Opus Magnum – ‘det stora verket’, hans främsta verk. Är det större än delarna? frågar sig en recensent. Den förvaltar arvet av de isländska sagorna, men introducerar också nya former. Jag gillar återbruket av berättelser.

Det är först våren 2021 när jag inte varit i Kyrkan på över ett år som jag för första gången börjat ställa frågan: varför just den här berättelsen? Varför är den västerlandets nav? Varför inte en annan berättelse?

Olga Tokarczuks Jakobsböckerna fick mig att se religion och helig skrift i nytt ljus. Sjón är alltför profan och långsökt i Codex 1962, men berättar vanvördigt de stora frågorna med egna vetekorn. Mirakulösa avelser. Jungfrur i blått. Leó Löwe, får vi veta av en bifigur, brukade erbjuda en prostituerad mat och husrum utan motfrågor och anspråk. Det är krigets upplösning.


Titel: Codex 1962
Författare: Sjón, 1962-
Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg (del 1+2), John Swedenmark (del3)
ISBN 9789189105195
Publicerad: Malmö : Rámus, 2021