Hela Duras författarskap är ett pågående samtal med sig självt. Samma karaktärer, samma platser, samma passion, samma minnen. Men Duras protesterar mot ordet berättelse. Hon beskriver i stället skrivandet som ett slags väntan på att se hur orden vill höra ihop. Ibland upptäcker hon att en gestalt har blivit förälskad i någon annan än hon själv tänkt sig. Då accepterar hon det och följer efter. Just därför är det intressant att se Duras tala med någon annan.
Den här nyutgivna samtalsboken, med förord och översättning av Katarina Frostensson, öppnar ett nytt rum i Duras författarskap. När man kliver in väntar de välbekanta gestalterna där.
Jag fastnar för uttrycket “skapande läsning av världen”.
Duras skriver om sexualitet, könsroller och skrivande. Hon redovisar också i en prydlig tabell vad som alltid bör finnas i skafferiet i hennes hus i Neauphle.
De texterna överraskar mig mest. Det är ganska otippat att det är Duras som kommer med arkitektoniska råd om hur ett modernt hus bör utformas för att fungera för en bullrig familj med hundar, som behöver gömma undan tvätt och syltförråd. Hon funderar över kök, arbetsytor och vardagens logistik med samma allvar som hon skriver om begär och ensamhet.
”Nu för tiden måste kvinnor ha tvåhundrafemtio plagg mer än för tvåhundra år sen. Men kvinnans vara i hemmet är likadan. Det handlar fortfarande om en existens som är som skriven och redan beskriven, till och med i hennes egna ögon. En roll i ordets vanliga bemärkelse men som hon ofrånkomligen spelar, nästan utan att veta det: så färdas kvinnan i den djupa ensamhetens teater som är hennes liv sen århundraden. Resan är varken ett korståg eller ett krig, den är i huset, i skogen och i hennes huvud som är fullt av inbillning och tro, ofta skadat, sjukt. Det är här hon utkoras till häxa, som du, som jag, och blir bränd.” (MD, s. 71.)
Det är tänkvärt. Man tror kanske att karriär och en modern partner ska befria en från hemmets urgamla logik. Men människovårdandet börjar fortfarande i köket. Att laga mat, låta sig bli störd mitt i en tanke, vara den där varma kroppen som är både kudde och gosedjur. Och veta att hemmet går på paus när en är borta.
Strukturen i samtalsboken är ofta rätt annorlunda än hennes prosa. Men ibland glider den nästan omärkligt över i den. Speciellt avsnittet Vattenavstängaren återberättas lika repetitivt och rytmiskt. Kanske är det just det här formatet jag behöver för att komma närmare Duras. Jag har aldrig lyckats se en Duras-film till slut. Och jag har fortfarande inte förmått mig igenom Lol V. Steins hänförelse, som Duras beskriver som ursprunget till alla kvinnor i hennes böcker. Men här lyssnar jag gärna vidare.
Duras är upprörd över fattigdom, men har också en särskild känslighet för hur människor kan krossas av system som anser sig vara neutrala. Kolonialförvaltningens tjänstemän kunde uppfatta sig själva som människor som bara följde regler, medan systemet som helhet utövade våld.
Duras återkommer ständigt till havet. Hon beskriver vilken ofattbar lyx det är att kunna se det från balkongen i Trouville. ”Släng i en atombomb i havet, tio minuter senare har det återtagit sin form”, säger Duras.
Hon tänker inte i individer utan i relationer. En människa är inte avskild från de spår hon lämnar efter sig. Inte ens efter sin död: ”Som en skog inte är avskild från stegen av människan som gått genom den innan hon dödats…” Kanske finns det hos Duras ingen ursprunglig oskuld. Vi föds redan in i en värld av relationer, makt och minnen.
Genom hela Vardagens ting löper frågan om hur språket förhåller sig till makten. När Duras skriver om klass handlar det om ordens förmåga att förändra en människas plats i världen. Hon beskriver hur hennes utbildning och godkända muntliga examina gav henne tillträde till en värld som hennes mamma alltid varit rädd för: “Det var som en sammanstötning mellan min värld och den sociala världen som var där för att skada mig.”
Ordets förmåga.
Att ta ordet är också ett sätt att försvara sig: “Det är alltid något av ett mord på den som kommer för att döma en.”
Att ta ordet är en sak. Att skriva är en annan. Världen händer. Hon väntar på att orden ska vilja höra ihop.
Inte berätta.
Lyssna.
”I gamla tider, i avlägsna tider, sen årtusenden är kvinnorna tystnad. Alltså är kvinnorna litteraturen. Vare sig man skriver om dem eller de skriver den, är de tystnaden.” Det är en märklig mening i en samtalsbok. Duras talar oavbrutet, men det hon kretsar kring är tystnaden. Inte som frånvaro av språk, utan som ett sätt att vara i världen.
Om kvinnan började förklara sig skulle hon lämna den plats där Duras tycker att litteraturen uppstår.
Jag hade velat höra henne prata mer.
Duras är tyst.
Titel: Vardagens ting : Marguerite Duras talar med Jérôme Beaujour
Titel i original: La vie matérielle
Författare: Marguerite Duras, 1914-1996
Författare: Jérôme Beaujour, 1946-2025
Översättare och förord: Katarina Frostenson, 1953-
ISBN 9789172478046
Malmö, Ellerströms, 2026