Om ett mål med läsningen är att bli en bättre och modernare människa är Maja Tinnervalls debutroman Cykler finlitterär exponeringsterapi. Samhällen jorden runt har länge behandlat en normal, naturlig, mänsklig funktion som en källa till skam. Även för oss som helt förespråkar menstruell rättvisa är det svårt att frigöra sig från decenniers – eller seklers – blåfilter.
Härligt då att läsa Maja Tinnervalls roman om Tuss, som är 20+ och kommer rakt ur ett riktigt dåligt förhållande. Romanen berättas med kreativt, lekfullt språk: ”Hon lyckades bli av med den lämnade och komma ut på andra sidan, inte bara hel, utan fördubblad många gånger om: mångfacetterad, mångbottnad, mångsidig, mångalen”, skriver Tinnervall.
Huvudkaraktären Tuss är mycket uppmärksam, kanske besatt, av sin kropps och hjärnas förändringar under hormoncykeln. Det finns en trasighet över det. Under ägglossningen blir hon alldeles rusig. För läsaren är det en spännande balansgång, givet den historiska kontexten. ”Emotional upsets related to changes in ovarian hormones are highly prevalent and are responsible for psychiatric morbidity and mortality”, inleds en review-artikel av Janowsky et al. från 1971. Otryckbar idag.
Tuss tar sig från ettan i Stockholm till släktens sommarställe där hon planerat att tillbringa två månader i ensamhet. Det är fina sommarbilder från skärgården, om än i stereotyp garderob. Hon har en affär med sin gifte granne, en tårtbit från familjelivet.
Jag stör mig lite på huvudkaraktärens omogenhet, den ungdomliga föreställningen om att vara den enda med emotionellt djup, som föredrar ensamhet framför sociala charader. Det är en utmärkt gestaltning, men tvåhundrasextio sidor är länge att umgås med en sådan karaktär. Mer dialog hade brutit av monotonin. Och om alla går omkring och är autentiska hela tiden, då kollapsar samhället. Vilken mask ska vi då ha som skyddande filter mot vår omgivning? Menscykeln?
Jag vacklar också mellan att irritation och fascination över det ihärdiga fokuset på hormonerna. Tuss har uppenbarligen också ätstörningar, men hungerns och svältens verkningar på kropp och psyke får knappt en rad. Jag landar ändå i att det är intressant med detta underberättade utsnitt av ett liv. Jag har aldrig stött på maken till prosalyriska skildringar av menssmärtor. Voluminösa, kladdiga.
Omslaget föreställer en ung, bortvänd kvinna. Titeln är tryckt i tjockt pålagt bläck. Blodrött. Bilden verkar vald för att förstärka känslan av anonymitet.
Jag gillar Cykler som en finlitterär, lågmäld brandskrift för menstruell rättvisa, med underbara formuleringar som: ”Precis som att det finns en tyst avdelning borde det finnas en mensavdelning: varmt vatten, värktabletter, divaner, dunbolster. I pms-kupén: inga speglar, choklad med havssalt, morotsjuice, sandsäckar, boxningshandskar. Det är inte kroppen som är felet.”
Nej, det är inte kroppen som är felet, men Tess omges av en känsla av osäkerhet och fara. Under sin ex ord och händer. Ensam med avstängd telefon. I havet, blåfrusen och sårbar. Tess vill vara i fred i sitt skärgårdshus, men att delta i sorgeritualen över en släkting ingår i familjepaketet hon måste (försöka) delta i. Ja, det kostar att ha relationer, samtidigt som det underlättar rikare, mer komplexa former av självständighet. 1400 kronor från mormors dödsbo gör att Tess slipper någon veckas ströjobb. Relationen mellan autonomi och sårbarhet är ett annat tema i Tinnervalls debutroman, som hävdar den unge vuxnes värde och värdighet och plats vid bordet.
Titel: Cykler
Författare: Maja Tinnervall, 1991-
ISBN 9789189066700
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2021
Rec-ex? Ja.