Zara Kjellners andra roman följer vår cykliska natur. Vårmiddag, midsommar, jordgubbar, kräftor. På hösten är det jakt – en dyr, arbetsintensiv, ineffektiv syssla som infogats i den ram som pressas över människorna. Rötternas förtätas över släktleden av linjen mellan jägare och byte: ”Vad det innebär att ha ätit en älg, och sedan älgens barn och sedan älgens barns barn och på så sätt sitta ihop med sin skog”.
Leila och pojkvännen Ludvig tar sabbatsår från sina studier på Handels för att flytta till Ludvigs släktgods Stockbo. Ludvig ska genomgå sitt mandomsprov – förberedas för att förvalta godsets skog och vårda viltet. Ludvigs bror Carl spelar mest krigsspel på datorn om nätterna, men är en skicklig strateg och skytt. Deras besuttne mor Agathe, vars trauman aldrig förs på tal, finner bara frid i vinflaskan och under Dolores känsliga händer. Stackars Dolores, husan, bor i en tjänstebostad på godset, socialt och ekonomiskt inringad. Hon hade verkligen behövt en fackförening.
Fadern förblir namnlös genom hela romanen. Han har arbetat hårt och meriterat sig fram, gift sig till egendomen och gått upp i skogsbruk, jakt och affärer. Han övervakar godset via omfattande kamerasystem. Fadern planerar och anpassar naturen. En sammanhållande kraft, både omtänksam och sträng. ”Det är som att älska ett djur”, tänker han om sin hustru som somnat i alkoholruset.
Jag hoppas Kjellner gjort gedigen research, för jag unnar henne att vistas i de priviligierade miljöer hon intimt beskriver. Som Trouville där Duras bodde under trettio år. En lodge i Gstad.
Den sociala ordningen har förändrats sedan 1800-talet och även könsrollerna. Leila, förstår läsaren snart, har egna mål. Först gör hon fel – bär loafers i skogen och har inte ätit löjrom förut. Hon är fången i scenografin, i rivaliteten mellan sönerna och relationen till Dolores. Så framträder konturerna av en kvinna som smälter väl in i salongerna och förvärvar styrka i det fördolda. När hon sparkar bort faderns labrador under matbordet är det bara början.
Berättarperspektivet är ovant. Det finns en allvetande yttre berättare, som oftast tar Leilas perspektiv, men är opålitlig. Det skulle också kunna vara en Leila-berättare som kommenterar andra som hon observerar via den extensiva kameraövervakningen, eller projicerar.
Romanen känns samtida, men är samtidigt svårbestämbar i tid. Det finns avancerad kameraövervakning och synkroniserade högtalare till familjens fordon. Carl är uppkopplad mot andra dataspelare via en chattfunktion. Ingen verkar ha mobil. Leila går istället omkring med en lånad Walkman, som dessutom spelar CD-skivor. Författaren är tydligen tio år efter ikoniska Walkmans.
Vore det inte för det klichéartade soundtracket skulle jag tänka att jag bevittnade en opera med grandios scenografi, där det ibland krystade ska ses symboliskt. Grupper vallas hit och dit, rör sig synkront, regisserat. Läsaren får åter känslan av att synvinkeln är kamerasystemets. Det är traditioner, tillhörighet och ceremoniel. När fadern är hemma strömmar den klassiska musiken som alltför ofta beskrivs med ordet “mjuk”. Romanen är mycket visuell, som en otidsenlig tavla, och obalansen med det auditiva förstärker det filmiska.
Jag gillar de överlastade herrgårdsmiljöerna. Jag gillar den distanserande huvudkaraktären Leila, som är inmundigande och gränsöverskridande. Hon gräver ner sig i trädgårdslandet, kliver in i soffans stoppning, smälter in i stenväggen. Bär de andras kläder. Det är visserligen oklart varför också Leila bosätter sig på Stockbo, men Shakespeare gav inget motiv till Jagos ondska, så varför ska Kjellner? Det blir ju bra litteratur.
Det är både uppfriskande och provocerande att Ludvig är så totalt ointressant och mest en språngbräda för Leilas ambitioner. Hur många berättelser har en inte läst med omvända roller? Leila kommenderar ogenerat Dolores att tvätta lakanen fläckade med Ludvigs kroppsvätskor när han blivit penetrerad.
Jag tänker på medeltida Machiavelli, på krig och maktspel. Det är skogsmän istället för svärdsmän och kavalleriets hästar är bara en fond när Agathe gråter. Mot slutet, när fadern får mera plats, känner jag att romanen innehåller nästan allt. En man hade två söner… Kanske hade jag tyckt ännu mer om romanen med lite mer essäism, om nu Kjellner inte vill släppa läsaren närmre inpå Leilas liv.
Än mer hisnande blir det att läsa En ny gud som en migrationsberättelse och svart askungesaga. De fraktas motvilligt över havet under omständigheter så usla att hälften av dem dör, för att på kontinenten samla sig till en fruktad armé, skriver Kjellner om svenskarna. Leila nästlar sig in i adelsfamiljen som en trojansk häst. Mi morena, den mörka, kallas hon av husan. Någonstans nämns en peruk. Leila är ett arabiskt namn som kom in i den svenska almanackan först 2001. När hon triumferar kan man fundera ett varv till över titeln.
Dialogen är nästan obefintlig. Ska förespeglingen vara att Leila har ett lyte till tunga? Dystoni, där musklerna lever sitt eget liv.
Ludvig förmår inte axla sin traditionella mansroll. Carl förmår inte axla sin sociala roll. Fadern förmår inte ta sig ur sitt beroende av människor att spegla sig i. ”Synergi mellan familjekropparna”, beskrivs de obligatoriska, moltigande helgfrukostar där fadern omges av de ovärdiga. Männen på Stockbo är fångna, och Leila – som framstår som fri – väljer också fångenskap. Godset erbjuder en mystisk kommunion med jorden, blodet, köttet och traditionerna. Frånvaron av omvärlden gör tillvaron än mer drömlik.
Dagens Macbeth från Handels.
Titel: En ny gud : roman
Författare: Zara Kjellner, 1992-
ISBN 9789189389359
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2022
Rec-ex? Nix