Ut ur min kropp av Sara Meidell

Jag tror att det är många som har en anorektiker i sin omgivning, som navigerar vuxenlivet och föräldraskapet med en synlig belägenhet. Att själv tas som gisslan för att bevittna deras gotteätande i noga utvalt sammanhang. Behöva låtsas som om båda inte visste att en har svält sig extra före, och kommer att svälta sig extra efteråt. Maktlösheten i hur en vuxen människa fortfarande är bergtagen.

Sara Meidells Ut ur min kropp begripliggör anorexia med en personlig berättelse som börjar redan i lågstadieåren. Infogat finns journalanteckningar, kulturella referenser som Alice i underlandet och tvångsmatningen av suffragetterna. Meidell lyfter också fram vetenskapen. Redan på 1990-talet kom vetenskapliga studier som pekade på att 50-80% av ätstörningssjukdomar har genetiska orsaker. Under en historisk epok när kvinnor dog i barnsäng och mat kunde vara otjänlig är det begripligt att sådana gener medförde en överlevnadsvinst. Men anorexians egna dödlighet kvarstår i vår tid.

Det är lätt att känna sympati med berättaren. Hennes tappra försök med alla terapeuter. Längtan efter att vara en mamma som säger ja när de stannar vid en glasskiosk. Hur hon  drömmer om att bli en sån som äter lunch på sitt nya jobb.

Svältromantiken i Meidells bok är både förklarande och problematisk. Meidell refererar till en artikel av professor Stephan Rössner om svält och konstnärligt skapande, som att Dmitri Shostakovichs sjunde symfoni komponerades under belägringen av Leningrad 1942.

Det tas inte upp av Meidell, men Shostakovichs sjunde uruppfördes också under belägringen som tros ha skördat en miljon dödsoffer. Många orkestermusiker var sjuka eller döda. Den första repetitionen fick avbrytas efter en kvart eftersom instrumentalisterna var så svaga, en trumpetist ska ha bett om ursäkt för att inte ha lyckats pressa fram en enda ton. Under rubriken ”Svälten – människans ständiga följeslagare” skriver Stephan Rössner att under två år efter belägringen av Leningrad föddes praktiskt taget inga barn.

Visst kan stora konstnärer skapa, också under svält. Frågan är vad de hade åstadkommit om de hade kunnat äta. Hade de alla tvingats in i något mera samhällsnyttigt? Kvinnor hade säkerligen låsts upp med barnafödande och svält var ett preventivmedel. Resonemangen om kvinnokroppen, reproduktionen och patriarkatet är en annan av bokens behållningar.

Musiken i Shostakovichs sjunde symfoni handlar inte om belägringen, utan om kompositörens sammanhållning med sina landsmän. Om glädje, sinnesro och en slags oskyldighet som inte återfinns i hans föregående symfonier.

Oskyldigheten finns också i Meidells berättelse, om motivet att slippa ha en vuxen kvinnas kropp, och hålla fast barnets. Drömmen om ett evigt överlämnande, skriver hon.

Mellan raderna framträder det tröstlösa i att inte ens som dödssjuk kunna överlämna sig till sjukvården, för också på en modern intensivvårdsavdelning är det i någon mån upp till dig själv om du lever eller dör. Också små, sjuka barn måste vilja själva. Människovarandets nitlott: det totala överlämnandet är ett irrbloss.

Jag tycker om bokens begripliggörande av anorexiasjukdomen, där svältromantikens tassemarker kanske krävs. Kanske hade listan över stora, anorektiska författare inte behövt vara fullt så lång. Jag uppskattar valet att låta urvalet journalanteckningar tala för sig själva, och att Meidell ger vuxna sjukdomsbärare en röst.


Titel: Ut ur min kropp
Författare: Sara Meidell, 1980-
ISBN 9789113121635
Publicerad: Stockholm, Norstedts, 2022

Ref:
Rössner, S. (2010). Svälten – människans ständiga följeslagare. Läkartidningen107(50), 3229.
Ottaway, Hugh. The Musical Times 111, no. 1524 (1970): 169–169.