Nära en förorenad sjö utanför Toronto står ett hus inklämt mellan en begravningsentreprenör, ett mentalsjukhus och ett slakteri. Mäklaren vill inte ens visa rucklet. Ett unikt objekt för den modige köparen som inte är rädd för en utmaning – eller för den som inte har något att förlora.
I romanens upplösning kommer berättaren Yoli till huset för att börja om, eller för att leva vidare. Yoli är frånskild, medelålders författare med halvdan karriär. Hon flyttar in med sin 76-åriga mamma, en mennonitisk präriekvinna som oförskräckt rör sig i det moderna samhället.
De har förlorat pappan i familjen. De har förlorat en dotter och syster – älskade Elfride som beviljats en ödesdiger permission från psykiatrisk vårdavdelning. Vackra, grönögda Elf med exakthet och färgrikedom i sitt världsberömda pianospel har kämpat länge. Dessutom har mammans syster dött oväntat efter en hjärtoperation. Hela familjen von Riesens släkthistoria kantas av förföljelse, död och flykt från Ryssland, och skuggas av mennonitsekten de har lämnat, med sin extrema trosuppfattning och sitt bistra och stränga regelverk, speciellt mot kvinnor.
Ljuset är familjegemenskapen, sången, traditionerna och maten. De svänger sig med plautdietsch – ett skriftlöst språk som tog form på 1600-talet. Det finns något oerhört fridfullt över den samtidigt kaotiska familjegemenskapen, där långsamhet är en livsstil och materiella tillgångar är oviktiga. Familjen spelar kort med en särskild kortlek utan syndiga spadersymboler – ett exempel på hur tradition och gemenskap formas av små detaljer. Läsaren minns egna barndomsminnen från tiden innan internet.
I Yolis liv finns också hantverkarna/bilmekanikerna/liggen. Väninnorna, vinet och gräset (vi pratar inte naturupplevelser). Det som gör människor lyckliga i livet sorger och i dödens närhet. Till det ljusa hör också författare Toews karaktäristiska humor: ”jag lärde mig en nu sak, nämligen att bara för att någon äter upp askan av ens huvudperson så betyder det inte att man slutar berätta historien”, skriver Toews.
Självmord är ett aktuellt och allvarligt problem bland både nuvarande och före detta medlemmar i sekter och i vissa släkter. I Toews senaste roman fångas denna dubbla sårbarhet, där inte ens framgång, kärlek eller berömmelse kan skydda Elf mot livets mest mörka krafter. Elf har bett Yoli att ta med henne till en självmordsklinik i Schweiz och ställer systern inför ett svårt dilemma, också när Elf är död.
Titeln, Min futtiga små sorger, anspelar på ett citat från Göthe och förmedlar både ironisk distans och djup smärta. Romanen är både en appell till frihet och ett vittnesmål om den kärlek som binder men också kan tynga. Ett sorgset och ilsket rop om förståelse och medkänsla för suicid, med vredessteget i sorgeprocessen som drivpunkt. Jag älskar att de umgås på förskönade naturområdet Garbage Hill. Såhär arg kan man vara över livet.
Tekniskt använder Toews ett för henne nytt grepp: hon låter tystnaden tala. Ingen får höra de avgörande, ödesdigra orden – som dödsbud. Det outtalade får bära budskapet.
Jag tyckte mycket om boken med sina angelägna ämnen. Vi hade en bonus i min uppväxtfamilj som kom från en familj av Jehovas vittnen. När barnet inte ville praktisera blev han utesluten ur sin familjegemenskap och fick bygga sin egen värld. Hans syster tog livet av sig.
Toews har beskrivit Mennonitsekten utförligt i Kvinnor som pratar (här). Ett förfärligt fenomen med förtryck, tystnad och djupa sår. Men i det mennonitiska arvet finns något som ändå väcker längtan: familjegemenskapen, samhörigheten och de enkla traditionerna. Denna paradox gör Toews författarskap så relevant: hon väver samman det svåra och det vackra med en god portion humor och visar på ett sätt att umgås som vi nu saknar och längtar tillbaka till. I detta finns hoppet om en väg framåt. En familj som byter nattlinnen med varandra efter en förlustmatch får en att le mellan tårarna.
Toews Ensamma strider finns här.
Titel: Mina futtiga små sorger
Författare: Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
ISBN 9789189105836
Publicerad: Malmö, Rámus, 2025