Hundra svartklädda präster samlas på Islands nordkust för prästmöte under ledning av unge biskop Jón Hallvardsson, en mjuk och blid herde som fått sitt höga ämbete genom hustruns karriäristiska ambitioner och släktingarnas Machiavelliska spel. Det som uppstår är ett slags evangelium: en berättelse om när jorden besjälas av Guds nedstigande från himlen till en liten isländsk stad för nästan hundra år sedan. Eller är allt ett falsarium?
Med säker penna och skicklig svensk skriftställare förmedlar Eiríkur Örn och översättaren John Swedenmark en vindlande berättelse om byborna – förlåt, köpingborna – i denna lilla avlägsna stad som översvämmas av besökare. Det finns en speciell stolthet i dessa små samhällen, isolerade platser långt från Reykjavik, som i sin tur ligger långt från det europeiska fastlandet. Romanen fångar fint den isländska andan och den stolthet som växer fram i ett land som skapat något under knappare resurser och där individen i större utsträckning än i Sverige får stå fri från att underordna sig gruppen för kollektivets bästa. Samtidigt kräver vissa viktiga samhällsfunktioner, som räddningstjänst, att alla inordnar sig. En speciell balans som följer av geografin. Alla sitter i båten.
I romanen utmanar biskop Jón Hallvardsson skrönan att bergen skulle rasa ner över staden om sju präster och en enögd samlas på den lokala kyrktrappan. Det blir jordskred och solförmörkelse. Eiríkur Örn väver in en idag sällsynt del av religion: bävan.
Romanen kan läsas på flera olika nivåer. Uppvuxen i bibelbältet föreställer jag mig att det är extra kul för den bibelkunniga, som kan kika framåt och gissa vad som väntar. Ett spännande extra lager i läsningen. Trots det överträffar Eiríkur Örn förväntningarna. Herrens vägar är ju alltjämt outgrundliga.
Läst ur ett kristet perspektiv kan man säga att ”Tillkomme ditt rike” bara är ord för såväl människa som präst. Ingen är egentligen redo, ingen har tagit in vad den heliga skrift så tydligt har försökt förmedla. Mirakel är en smal sak för Vår Herre, de minsta skola bliva de största, och den svårt alkoholiserade och illaluktande säl-Imba i sitt sjabbiga skjul blir den första att få hembesök.
Att Gud stiger ner till jorden stoppar inte människorna från att fortsätta med sina vardagliga sysslor. Mat måste serveras, näten läggas ut, tidningen tryckas och de döda begravas. Ingen avbryter på allvar sitt liv. Kärleksnåden som först lamslår dem ger inte den förväntade varaktiga berusningen, utan landar istället i mer allvarliga insikter som: ”Döden fanns överallt – men det gjorde kärleken också.”
Medan jag läser försöker jag föreställa mig hur många hundra år som gått sedan författaren skulle ha blivit bränd på bål för den här berättelsen, där Gud kläs i för små kläder, svävar iväg över takåsarna lätt som en fis och halar fram buketten. Hur många hundra mil innan ett liknande verk skulle leda till döden?
Kristendomen har under århundraden varit lovligt villebråd, utsatt för både strid och omdaning. På Island är historien komplex. Förkristna traditioner och muntliga berättelser tolkades och omformulerades i kristen anda, i takt med att den nya tron tog plats. Kanske var det inte den kristne Guden som uppenbarade sig i Ísafjörður för hundra år sedan? Kanske var det bara berget som rasade, i enlighet med folktron, och resten är en saga som berättas enligt den påbjudna nya traditionen. Vilken smäll. Vilken skräll. Träffande.
Kanske krävs en egen sorts tro, sin envisa form av berättande, för att hålla sagan vid liv under en ny tids namn. 682 sidor för att bevara förkristen sägen och förteknologisk tradition. Som Péter Nádas skriver: “Späd ut blodet för att bevara det.” Var och en blir salig på sin tro, komplex eller anspråkslös, som ett önskeben efter ett skrovmål
Jag har tidigare bloggat om den lyckade översättningen som bär både berättelsens allvar och lekfullhet. Här finns vackra gamla svenska ord – som kraftpapper, pokulera, vårdkase – och verbformer (”begåvo”, ”flöge”) som förhöjer stilnivån. Uttrycket ”mörkret var naturvidrigt” om en solnedgång i juni blir humoristiskt i sin bokstavlighet. Att ”elda upp vedspisen igen” får en oväntad betydelse som gör vedspisen entusiastisk; ytterligare ett exempel på hur den språkliga kärnan, det puristiska och noggranna synsättet, blir komiskt i sin enkelhet. Det utmanar också den ideologiska föreställningen om att vissa saker ska vara på bestämda sätt och inte får skämtas om. Vissa texter. Arken. Banktorsken. Förenade Isländska Butiker. Författaren och översättaren leker underfundigt.
De 682 sidorna är vansinnigt roliga, tokiga, myllrande och underhållande. Jag brukar inte orka läsa så långa böcker, men att följa med Arken till Ísafjörður är ett rent nöje. Visst, boken kunde gott kortats med hundra sidor, men vem vill skynda på en sån resa? Begåvningens lykta lyser på Eiríkur Örn Norðdahls scen. En folkloristisk Decamerone som väver samman komplexa idéer och livserfarenheter genom mångfacetterade perspektiv. Ett litet evangelium: Gud kommer till Säl-Imba. Pärleport, himmel och helvete. Allt på en nordisk strandtunga medan vinden torkar fisken.
Min initiala reflektion om översättningen finns här.
Författare: Eiríkur Örn Norðdahl
Titel i original: Náttúrlögmállin
Översättning: John Swedenmark
ISBN 9789189105874
Publicerad: Malmö : Rámus, 2025