Getter har tydligen funnits längre i svensk litteratur än Malte Persson. I Magnus Florins Trädgården – en fantasi kring Carl von Linné – fylls trädgården om nätterna av getter som tycks uppskatta sibirisk pion och sibirisk aster.
Här finns också Trädgårdsmästaren. Jag kommer flera gånger att tänka på trädgårdsmästaren i Vild iris. Inte för att gestalterna är desamma, utan för att de båda talar med en auktoritet som tycks komma ur själva trädgården. På första sidan presenteras Arctaedius och Carl Linnæus som storebror och lillebror, men snart blir relationen en annan. Trädgårdsmästaren visar. Linnæus lär.
Läran tar naturligtvis huvudplats. Linnæus är liten och rastlös. Han söker tjänst i Uppsala trädgård men avvisas. Rudbeck har större planer för honom. Han ska bli rektor, magister, preses. Linnæus ska komma att ha 28 lärjungar. Studenter han skickar ut i världen för att hämta växter. De dör martyrdöden.
Världen måste först ordnas: ”De förställde sig världen indelad i två hälfter. Det hårda i en hälft och det mjuka i en annan. Det fasta och det rörliga. //..// De föreställde sig varje sådan hälft i sin tur indelad i två nya hälfter. Och vidare i följande led, så att det aldrig kunde ta slut.” (M.F., s.5)
Först är det visst motstånd med läsningen. Romanen består av korta scener. Allt är så rytmiskt, repetitivt och kontrollerat, med perfekta intervall, rörelser och motrörelser. Jag känner mig nästan som en gäst på en Michelinrestaurang.
Sällan passar tekniken uppräkning bättre än i ett verk om Linné: “…socker, konfektyrer, desserter, russin, kanel, muskotblomma, mandeltårta, gelé, karp, ostron, kaviar, allt insyltat, alla moser. //…// …byråar, målningar, vagnar, drängar, jungfrur, vaxljus, präktiga palatser, stora fönster, gips, porslin.” Till och med precisionen blir poetisk.
När Rudbecks samlingar gått förlorade i brand sörjer Linnæus den vetenskapliga katastrofen. Trädgårdsmästaren svarar stilla: “Min far och mor och mina syskon dog då.”
Verket är fullt av perspektivförskjutningar. In och ut. Flaxkikare.
Vid ett annat tillfälle visar Trädgårdsmästaren Linnæus något som alla andra ser, men som Linnæus själv inte kan se. Det är hans öra. Linneus får sina lektioner nästan som av en zenmästare. ”Ta den här krattan”, säger Trädgårdmästaren till Linnæus. ”Ta den här spaden”, till en annan.
Florins Linnæus är en fantasigestalt, men får mig ändå att se den historiske Linné på nya sätt. Linnæus perspektiv framstår ofta som begränsat. Han vägrar tro att studenten Ziöberg upptäckt en ny art. Trädgårdsmästaren får gång på gång visa honom sådant som han själv inte ser.
Florin låter Linnæus fundera över behovet av grannskap, av någon att avgränsa sig mot, av vilda landskap, av varelser (homo ferus) mot vilka den kultiverade människan kan framstå som odlad. Björngossen. Rysselska flickan. Champagniska flickan. Tankarna går till randvarelserna i Nedstörtad ängel av P.O. Enquist.
Trädgården är en meditation över vetande och blindhet. En trädgård där nästan varje planta verkar stå precis där den ska.
Jag misstänker att jag är en av getterna.
Florin, Magnus. Trädgården. Ny utg., Bonnier, 2014.
ISBN 9789101000829