En man är på väg till sin familj för ett traditionellt midsommarfirande. Men hans transport är inställd, och när han fördriver tiden genom att förfölja en främmande man med mystisk hälta hamnar han i en märklig katt- och råttalek. Mannen han förföljer visar sig snart förfölja honom genom Stockholms gator. Mötet utvecklar sig till ett märkligt mästare–lärjunge-förhållande. Mästaren erbjuder honom undervisning. I gengäld kräver han bara en sak: att han vill. Vill, vill.

Filosofen Descartes går ombord på en amiralitetsjakt i Amsterdam. Han är på väg till Sverige, till Drottning Kristinas hov. Galileis öde har lärt honom att även idéer kan dömas.

Getter har tydligen funnits längre i svensk litteratur än Malte Persson. I Magnus Florins Trädgården – en fantasi kring Carl von Linné – fylls trädgården om nätterna av getter som tycks uppskatta sibirisk pion och sibirisk aster.

Huvudkaraktären István i David Szalays bok Kött är den mest behagliga jag har hängt med på länge.

Han har förstås många fel. Att han är tyst är det mest sympatiska med honom.

Men István är inte krävande, inte verbal, inte självanalyserande. Han klagar inte på sin chef. Man kan ha ett one night stand med honom utan att han krånglar. Han kan få sin klädsel bestämd av andra utan gnäll. Han driver genom sitt eget liv.

Om Madame Pelicot har orkat skriva den här boken ska jag orka läsa den. Boken öppnar med ett bokat besök på den lokala polisstationen, efter femtio års äktenskap med en man som i hemlighet organiserade upprepade övergrepp mot henne. Därifrån nystas berättelsen upp. Parallellt återger författaren en barndom präglad av både värme och otrygghet på den franska landsbygden. En underström av oro löper genom minnena av väldukade frukostbord, solljus mellan fönsterluckorna, hur hon promenerade bakom mormor med getterna och hunden, såg henne ysta ost och byka — och den gradvisa insikten om att något är allvarligt fel.

Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.

Jag uppskattar Adichies komplexa karaktärer som plötsligt kan bli någon annan än en föreställt sig. Vuxna Zikoras mamma avslöjar att missfallen efter det första barnet aldrig inträffade. Istället höll hon på att förblöda vid första förlossningen och genomgick en livräddande hysterektomi, men kunde inte berätta för sin make av rädsla för att bli ställd på gatan när hon inte kunde föda fler barn. Det dröjde många år innan fadern tog en andra hustru och flyttade ut. Så skoningslöst kan det patriarkala systemet te sig.

Aase Bergs bok väcker ett starkt behov av att kanaliseras. För nutidsmänniskan innebär det en kommersiell handling. Jag söker på nätet efter uppstoppade gnuer, alldeles för stora. Jag minns att Berg hade ett uppstoppat murmeldjur med i TV under pandemin. Ett murmeldjur kunde stå bredvid replikorna av Anubis och Bast och makens nytillverkade dödskalle i keltiskt metallarbete; en tyst påminnelse om Aase Bergs geni. Idén tilltalar mig, tills jag brister i gråt över scenen där Berg avlivar sin katt.

En sextonårig flicka blir scoutad av en 44-årig modefotograf i New York. I januari 1983 flyger hon trots sin mors protester ensam till Paris, insvept i en ny, blå kappa och mammans röda mössa. Plaggen blir som ett mantra genom texten, bilder av både trygghet och ensamhet. Vuxenvärlden i Paris sviker de allra enklaste behoven: ingen mat, gin och jordnötter mot hungern, ingen trygg plats att sova på. Hon vet inte ens namnet på det billiga hotell där hon har blivit inkvarterad.