Filosofen Descartes går ombord på en amiralitetsjakt i Amsterdam. Han är på väg till Sverige, till Drottning Kristinas hov. Galileis öde har lärt honom att även idéer kan dömas.
Med sig har han en låst kista med tomrummet efter sin döda dotter Francine, som han talar med om kvällarna. Kaptenshustrun sörjer ett av sina nio barn. Kaptenen sin papegoja. Sorgen går från människa till människa på skeppet. Maskarna kryper ur skeppsskorporna.
Jag har en svaghet för ord som ställs bredvid varandra tills de börjar lysa. Uppräkningar och kataloger, rätt utförda. Ibland tar jag fram Nirstedts Elefantutställningen bara för att läsa stycket med färgpigment arrangerade i alfabetisk ordning. Hos Florin händer något liknande. Proviantlistan börjar som information och slutar i poesi: “…muskotnöt, vanilj, inlagd frukt, valnötter, ingefära, vitlök, pepparkakor, plommon, korinter, kanelstänger, svamp, äpplen, körsbär, citrusfrukter.”
Också skeppet byggs genom sina delar: “Akterspegeln med bemålade läringsgallerier, balkonger, burspråk. Sjöodjur, tritoner, nereider. Delfiner med stort huvud, bred käft och fiskstjärt.”
Kanske är det meningen med livet för vissa av oss: att samla på ord tills de räcker till för det vi vill beskriva, och sedan ordna dem så vackert som möjligt.
Uppräkningarna är också cartesianska. I Om metoden att rätt bruka sitt förstånd och utforska sanningen i vetenskaperna skriver Descartes att man bör göra “uppräkningar så fullständiga och översikter så omfattande, att jag kunde vara säker på att icke ha utelämnat någonting.” Florin låter Descartes metod prägla berättelsens språk. Filosofin blir form.
En speciell uppräkning kommer från Francine: ”Föddes jag på vintern, hösten, våren eller sommaren?”
Hon frågar som ett barn skulle fråga. Descartes svarar, inte som filosof, utan som far.
“Om ett par dagar är det din dödsdag”, säger han senare.
För den som själv har förlorat ett barn är det omöjligt att läsa neutralt. Om en vecka skulle mitt andra barn ha fyllt fjorton år.
Sorgen blir exakt hos Florin: “Du vägde som en hönsfjäder.” När Francine vill att fadern ska berätta mer svarar han: “Jag lovar att berätta mer senare. Vi har hela livet på oss.”
Boken fortsätter samtalet. Fortsätter färden. Fortsätter tänka.
”Kanske du kan se på grönskan, kronbladens färger, en fågels flykt, tänk på ingenting”, säger Descartes när Kaptenshustrun ber om råd.
Berättelsen växlar systematiskt mellan återkommande former: dialoger, inre monolog (eller dagboksblad), miljö- och situationsbeskrivningar. Föreläsningsscener uppe på däck där Descartes visar sina experiment för besättningen. Genom verket löper de geografiska hållpunkterna: Skagens udde, Sandhammaren, Kalmar, Blå Jungfrun, Kastellholmen.
Man hinner tänka mellan Öland och Kalmar. Vi är på ett segelfartyg.
Prosan är poetisk (”här får många trosvissa styrmän sin tro bruten”) och tummar på grammatiken för att hitta rätt rytm, sådär som svenskläraren bannade en för när man skrev uppsats.
Precis som i Trädgården låter Florin en historisk gestalt bli mänsklig. Här är Descartes inte bara filosofen bakom “Jag tänker, alltså är jag” eller Drottning Kristinas hovfilosof. Han är också far. Han får pröva sitt tänkande mot det som inte låter sig lösas.
Florin släpper aldrig den strama kompositionen. Gestalterna träder fram och tillbaka som på en scen. Vi kommer nära, men alltid på respektfullt avstånd.
”Mitt kalla sekel”, säger Descartes när snön faller på däcket, en förebådelse om döden i lunginflammation i ett alltför kallt Stockholm.
Jag går ut i solen.
Descartes Om metoden att rätt bruka sitt förstånd och utforska sanningen i vetenskaperna finns på Litteraturbanken här.
Florin, Magnus. Descartes dotter. Albert Bonniers förlag, 2023.
ISBN 9789100189723