Jag har läst mycket av Karolina Ramqvist. Jag tycker om hennes författarskap. Hon är Författare, med stort F. Jag minns hur hon förr kunde vrida sig av obehag i intervjusoffan. Hon ville skriva, inte prata om det hon skrivit. Med åren har hon fått en professionell säkerhet i sina offentliga framträdanden. På författarfotografierna ser hon fantastisk ut. Jag är stolt över att vi har henne i den svenska litteraturen.
Nattsäsong, Karolina Ramqvists åttonde roman, följer en gift skådespelerska som mitt i livet ska spela huvudrollen i Madame Butterfly. Det är Stockholm i en nära framtid, det är preppertider, teatern utsätts för en påtvingad digital omställning och ska anpassas till civilförsvarets behov. Huvudpersonen spelar alla sina roller så väl, också som värdinna och hustru. (Nästa middagsbjudning ska jag också komponera maten efter vinpaketet.) Så möter hon en man med anknytning till teatern, son till en uppburen kulturman. Tycke uppstår.
Jag tycker om hur Karolina Ramqvist ger karaktärer som vi är vana att betrakta utifrån ett ovanligt omfattande inre liv. Gangsterbruden och den dekorativa hustrun är färdiga litterära typer, som i Ramqvists verk får en egen blick på världen och på sig själva. Det finns också ett genomgående feministiskt utforskande av kvinnans förhållande till sina roller. Ramqvists kvinnliga karaktärer kan frivilligt inta positioner som utifrån framstår som underordnade, utan att deras inre liv är det.
Också det självgranskande medvetandet återkommer genom Karolina Ramqvists senare författarskap. Karaktärer i olika romaner tänker på liknande sätt, trots sina olika liv och erfarenheter. Det vi hör är Ramqvists egen karakteristiska berättarröst, som för varje roman iklär sig en ny roll. ”Jag föreställde mig hennes längtan och hennes fantasier, hennes vilja, och jag tror att jag vill att det skulle vara så, att alltsammans skulle ha börjat där. Kanske var det naivt. Hon kunde kanske inte vilja någonting, inte längta efter något…” skriver hon i Björnkvinnan (s.119).
I Nattsäsong skildrar Karolina Ramqvist ett medvetande som ständigt observerar och granskar sig självt, sin tankevärld, attributen och reaktionerna på dem. En blick kan ge upphov till en rad associationer och ibland motsägelsefulla tolkningar: ”Han såg upp från sin Financial Times och log mot mig, ett leende jag hade svårt att tyda. Jag visste inte om det var vänligt eller överlägset, om han bara log mot mig så som han gjorde ibland eller om han ville antyda att det var lite sött att jag hade åsikter om hur teatern skulle styras, åsikter som var verklighetsfrånvända och antikverade enligt hans sätt att se.” (s.36.)
Medan samtida prosa ofta lämnar mycket osagt redovisar Ramqvist nästan hela tankekedjan. Gestaltningen får inte stå ensam, utan åtföljs av förklaringar, reservationer och alternativa tolkningar. Författaren gestaltar inte bara ett medvetande, utan medvetandets arbete: ”På det sättet gick jag intill honom, upptagen av mina tankar om vad det var jag gjorde och på samma gång på avstånd från mig själv, som en missbrukare på väg att ta ett återfall eller som vore jag min egen publik, jag följde mina egna rörelser lika vaksamt som man följer en nyskriven pjäs som inte övertygar och som man inte vet vart den kommer att ta vägen.” (s.91.)
Jag tycker om det draget. Jag har alltid undrat om andra upplever världen så.
Jag tänker att detta är ett av Karolina Ramqvists konstnärliga projekt: att placera samma djupgående undersökning av medvetandet i vitt skilda sociala och litterära sammanhang.
Ramqvist verkar tycka om att skriva utan att nödvändigtvis vara trollbunden av språkets klang, rytm och poesi. Orden behöver inte vara vackra. De ska säga något. (Det kanske inte verkar så revolutionerande, men det finns författarskap som fungerar precis tvärtom. De älskar jag, även om de är hopplösa på sitt sätt. De kallas väl poeter.) Ramqvists språk är utredande och resonerande, men dess särart ligger snarare i iakttagelsens och tankens precision. I Nattsäsong finns en syntaktisk monotoni. Meningar följer samma rörelse: påstående, precision, reservation, ny precision. Det skapar en igenkännbar rytm, inte nödvändigtvis en musikalisk.
Jag har bara läst halva boken än. Tempot är prövande, det är en oerhörd diskrepans mellan mängden inre och yttre skeenden, även om Ramqvist kan skriva rappt när hon vill. Den yttre handlingen måste hela tiden invänta det inre medvetandet. Medan jag läser måste jag också iaktta mig själv och mina reaktioner på Karolina Ramqvists huvudkaraktärs eget iakttagande. Som att dra en pråm uppströms. Medan man fläktar sig med en solfjäder i sin finaste kimono.
Titel: Nattsäsong
Författare; Karolina Ramqvist
ISBN 9789100801328
Albert Bonniers förlag, 2026