Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
När en trodde att reseguiden som genre var död och ersatt av internet kommer den här hybridformen. Några av våra vassaste skribenter har varit med och sammanställt en smakmeny om en stad, lika gångbar på hemmaplan. Jag läser halva Karavan Puls – Wien i en lånad trädgård på Männertreugasse medan fyraåringen gräver igenom sandlådan på jakt efter vattnet han tidigare hällt i.
Som att klä av sig naken och drapera sig med brännmaneter. Upplevelsen är speciell.
Jag var tvungen att stänga av ljudupptagningen när Ola Juléns poesisamling Orissa presenterades i Örnen och Kråkans podd. Det hjälpte inte med en svettig kerub snusandes mot kinden. Jag kände mig alldeles tom.
Revolutionsskrivarna handlar om tre kvinnliga skribenter i Kairo, vars livsöden korsas. Kaukab är en medelmåttlig skribent men behärskar till fullo det sociala spelet. Hon belönas med statligt pris, prestige och en stark position i tidningshuset. Den begåvade och idealistiska journalisten Fuada drömmer om att bli en stor skönlitterär författare, och redigerar Kaukabs artiklar till läsbarhet. Den Stora Författaren Badria al-Bahrawi ger Fuada professionella råd om att inte blint följa samma idealistiska väg som hon själv har gjort. Priset för det fria skrivandet är högt.
Olivia Laing mixar elegant genrer och gör sin egen cocktail av memoar, författarbiografi, reseberättelse, litteraturkritik och populärvetenskap. Laing har valt att fokusera på sex manliga nordamerikanska författare från 1920-talet, för att det inte ska bli för personligt. Hon är själv uppvuxen i ett alkoholisthem. Utan att romantisera eller fördöma skriver hon om alkohol och författarskap hos F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, Tennessee Williams och John Cheever med flera. Laing citerar (2013) Lewis Hydes essä Alcohol and Poetry: Fyra av sex av USA:s Nobelpristagare i litteratur var alkoholister. Och ungefär hälften av dem tog livet av sig.
“C’est le fruit” , säger Catherine Deneuves karaktär plantageägarinnan i filmen Indochine. Det är frukten och de utvecklade smaklökarna, förklarar hon, som är skillnaden mellan hög och låg.
Huvudkaraktären i Paul Beattys fjärde roman Svikaren är bonde och växtförädlare. Han växer upp på en bondgård insprängd i det svarta gettot Dickens i Los Angeles. Hans pappa, en ensamstående beteendevetare, gör sitt yttersta för att ge sitt barn ett gott liv. När det står klart att sonen inte har någon intellektuell håg får han ägna sig åt jordbruket, inklusive bomullsplockning.
Jag har en dröm om att checka in på Waldhotel Davos. Jag ska läsa Thomas Manns Bergtagen iförd morgonrock, leva på rumservice och inte lämna sängen förrän boken är slut. Det närmsta decenniet låter det sig inte göras eftersom barnen är för små. Men jag kan läsa Nádas Fotograferingens vackra historia som utspelar sig på ett sanatorium kring sekelskiftet.
Medan Mary McCarthys Gruppen utspelade sig i 1930-talets New York, utspelar sig Hjärtats död i 1930-talets London. Flickorna bär handskar, scarves och hatt. Det simmar svanar. En stadsbuss beskrivs som en ljus, krängande glaslåda.
Duras bok, som sammanställer krönikor hon skrev för Libération 1980, börjar på stranden i Normandie. Den börjar där Yann Andréa Steiner slutar: barnen, Hôtel Roches Noir, raden av oljetankrar vid Antifer.
Jag ville först inte ta till mig diktsamlingen på temat Alzheimers. Den fick stå till sig i bokhyllan. Alzheimers är en ovälkommen gäst vid vårt bord.
Men det är ett smakfullt, ömsint verk jag möter i Maria Seisenbachers fjärde diktsamling, den första översatt till svenska. En mor är sjuk, språket har förändrats. Kroppen har åldrats, men händerna griper, ibland krampaktigt. Almanackan faller sönder.
En underbar, brokig roman med ett myller av karaktärer och trådar med kärlek, filosofi och politik. Arundhati Roy konceptualiserar mångfald och den minsta människans skönhet i ett grymt samhälle där bot och ovilja verkar oupplösliga.