Sommaren -80 av Marguerite Duras

Duras bok, som sammanställer krönikor hon skrev för Libération 1980, börjar på stranden i Normandie. Den börjar där Yann Andréa Steiner slutar: barnen, Hôtel Roches Noir, raden av oljetankrar vid Antifer.

Det senaste jag läste av Duras var Det är allt (här), och Sommaren -80 är som att sjunka ner mellan lakanen med en gammal älskare du hade trott var död. Överraskande får du nyhetskanalen som kuddprat. Iran, Gdansk, OS, fascism, socialism. Är den största behållningen att få lyssna på tankar av dessa intellektuella? Det spelar ingen roll vad Duras skriver, hennes litterära signum är omisskännligt. Jag sjunker ner i kudden i ett tillstånd av frid. Bara jag får haaa mitt ansikte kvaaar, sjunger Vreeswijk.

Siffrorna på omslaget är piffiga. Teal-metallic, Florida Marlins färg.

”Rader av oljetankers vid Antifer” återkommer flera gånger i Sommaren -80, och även i Yann Andréa Steiner. Jag måste googla formuleringen, som tydligen är viktig för Duras. Pétroliers d’Antifer. Det blir lite mer poetiskt på franska.

En saga om ett barn och en haj sträcker sig över flera krönikor. Jag vill inte tänka på vad den handlar om, jag tänker på En stackars liten haj av Mårten Sandén och Per Gustavsson som treåringen gillar. ”Har du salt i vattnet, lilleman?” frågar alla i barnboken, och Duras skriver om havet och saltet i såren, och om grooming och skadliga relationer, och om att ändå våga gå ut i vattnet och exponera sig för skum.

Efter att nyligen ha läst Pasolini hade jag fördomsfullt tänkt att det speciella intresset för kroppsvätskor var förbehållet mörka kulturmän.

Duras narcissistiska Kristusparalleller dyker upp, och bilden av en förblindad, förtvivlad gudinna. Yann Andréa får henne att dansa till en polka från Guatemala. Det är bara en saga men den får mig att le.


Titel: Sommaren -80
Orignaltitel: L’Été 80
Författare: Marguerite Duras (1914-1996)
Översättning: Kennet Klemets (1964-)
ISBN 9789172475489
Publicerad: Lund, Ellerströms, 2019
Inköpsställen t.ex. här eller här