Det är allt av Marguerite Duras

Jag vägrar läsa baksidestexter i förväg och uppskattar placeringen av översättaren Kennet Klemens efterord. I bilden jag själv skapar av Marguerite Duras sista verk Det är allt kommer därför insikten om döden efter hand. Jag förstår att Duras författarpersona befinner sig i ena änden av livet, och att Yann Andréa som karaktär är i den andra, men jag tänker att deras förestående separation ligger långt in i framtiden. Jag tänker att Duras skriver finstämt och tidlöst om kärlek.

Frasen ”Tystnad, och sedan” återkommer gång på gång. I andra kapitlet i Daniel Barenboims Everything is Connected återger Barenboim  Johannesevangeliets ”I begynnelsen var Ordet”, och Goethes ”I begynnelsen var Dådet”, och reflekterar om tystnad och ljud. Hur tystnaden innan första tonen också ingår i musikverket.

Duras repetitiva ”Tystnad, och sedan” följs varje gång av en ny ansats, en ny inledning på ett fåtal rader – tiotals, hundratals verk författaren aldrig kommer att färdigställa. Som om dagboken, ja livet självt vore en arbetsbok.

Lång senare ser jag att ”Tystnad, och sedan” också kan läsas som dödsflämtningar. En utsträckt vaka vid en författare som dör med pennan i hand.

Verket är fragmentariskt och lämnar bärandet av berättelsen till läsaren. Det sträcker sig över fyra vintermånader, är skrivet i dagboksform, ställvis som dialog med Yann Andréa Steiner. Berättarjaget skriver om deras kärlek och om sitt skrivande. Duras vänder sig till Yann med ömhet, nästan som en Kristusgestalt innan det stora lidandet. Duras har blivit kritiserad för att vara narcissistisk.

”Det smärtar mig att decennierna går så fort. Men jag är i alla fall på den här sidan av världen”, skriver författaren i början av verket. Mot slutet av texten har berättaren transformerats, hennes kropp förloras, hon blir ande som svävar kvar, spjärnar emot, fasar. Avser hon det efterlämnade skalet eller döden när hon talar om tomhet? Menar hon sin kropp eller sin lägenhet på rue Saint-Benoît med ”Det gamla rummet där vi älskade varandra”? (Duras, s.84)

Jag har läst en handfull av Duras romaner, bl.a. L’Amant, L’Amant de la Chine du Nord, och senast på svenska Yann Andréa Steiner. Det är allt har Duras språkdräkt, men ett smalt persongalleri, som om Duras och Yann vore ensamma i universum. Det står utan miljöbeskrivningar, utan dövande sinnlighet. Duras avslutar som Chopins 24:e preludium i d-moll, i intensiv dissonans, en sista protest utan tröstande tillrättalägganden.

Titelorden ”Det är allt” återkommer vid ett par tillfällen, här i typisk form:

”Y.A.     Vem är ni?
M.D.     Duras, det är allt.
Y.A.      Vad gör Duras?
M.D.     Hon gör litteratur.”


Titel: Det är allt (3 uppl.)
Författare: Marguerite Duras, 1914-1996
Översättning och efterord: Kennet Klemets 1964-
ISBN 9789172470354
Förlag: Ellerström,
Utgivningsår: 2018 (tredje upplagan)
Inköpsställen t.ex. här eller här