Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Michael Ondaatjes Anils skugga skildrar inbördeskriget i postkolonialistiska Sri Lanka. Den handlar om att leva vidare, efter våldet, och vid dess sida.
Anil är född i Sri Lanka och återvänder efter lång bortavaro. Efter ett dåligt äktenskap under studenttiden har hon funnit sin plats i livet som rättsmedicinare. Övergiven av sin väninna som fått Alzheimer har hon åkt ifrån sin gifte älskare, författaren Cullis, efter en dramatisk weekend.
En vildvuxen sorgbukett strukturerad med typografi. Naja Marie Aidts fragmentariska Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka innehåller dagboksanteckningar, drömmar, brev, poesi, utdrag ur essäer och ordböcker. Ibland känns texten nästan oredigerad. Berättelsen rullas fram bit för bit: telefonsamtalet i natten då 25-årige sonen Carl snedtänt, hoppat ut från femte våningen, och hamnat i respirator på Rikshospitalet, där han förklaras hjärndöd.
Big house novelist var en etikett som klistrades på irländske modernisten Elizabeth Bowen, vars litterära miljöer omfattade herresäten med tjänstefolk. I novellsamlingen Älskaren som var en demon och andra berättelser har andra världskriget drabbat dem. Husen är sönderbombade, tidigare främlingar och ojämnlikar samsas av nödtvång. De priviligierade har dragit skynken över sina dyrbara ägodelar och retirerat till enstaka rum. De dricker te och klamrar sig fast vid etikett och svunnen värdighet, äter ståndaktigt omelett gjord på äggpulver.
Den var en slump att jag plockade upp en av Kristian Carlssons många diktsamlingar. Jag tänker att jag borde läsa (ännu) mer poesi, och jag gillar Hanna Riisager och hennes coola förlagsnamn. Men det här var inte Dockhaveri utan Smockadoll. Dockadoll, spela roll.
En islykta från den yttersta utposten. Varlam Sjalamovs litterära skildring av livet som straffånge i lägervärlden under Stalins terror är ett svidande, svindlande verk.
I mitt förra liv fick jag underkänt på en gradering. Jag hade varit skadad och inte kunnat träna, men gick ändå upp. Tillfällena kom inte ofta. Jag hade köpt en ny hakama, och hade min nya, fina gi. När jag med tårar i ögonen läste resultatet tänkte jag: ”Jag som var så fin.”
Annie Dillard reflekterar stilistiskt över sin kreativa process. För henne är ord och meningar arbetsredskap; visionen är målet. Dillard bjuder på ett essäistiskt och anekdotiskt register över sitt skrivarliv, en ensam och skoningslös bana som fört henne till isolerade platser. Hon placerar sig själv inom ett ramverk av konstnärer och artister.
En ung kvinna flyttar till en by i Norrlands inland för att bli sambo, men förhållandet rämnar redan i flyttbilen. Hon blir kvar som inneboende, tar jobb på ICA och lever en monoton tillvaro med TV, deckare, och begränsat umgänge. Naturen finns där som kuliss, otillgänglig utan specialkunskaper. Mörkret och kylan brer ut sig i majestät, sommarljuset är outhärdligt. TV:n lämnas på för att överrösta tystnaden.
I Merete Pryds Helles Folkets skönhet får läsaren följa Marie från barndomen i lantliga Langenland på 1930-talet. I mörk, naturalistisk ton skildras en uppväxt i fattigdom, med tungt hushållsarbete, fysiskt och sexuellt våld och hård social kontroll. Efter andra världskriget förlovar hon sig med Otto. De flyttar till Köpenhamn där hon jobbar på fabrik och Otto läser till ingenjör. Marie får en smakbit av ett annat liv.
Någon borde riva ut första sidan och slå in den här romanen i tjockt, ogenomsläppligt papper så att ingen lockas att läsa baksidestexten och få romankonstruktionen röjd. Något stör mig i läsningen, och jag tar inte in inledningen. De 50 första sidorna blir som den geniala första halvtimmen i Matrix. Jag saknar väsentlig information.