Den tunna isen av Lena Einhorn

Den tunna isen är en roman skriven i askan efter ett förödande kärleksförhållande. Huvudpersonen Lena – läkare, författare och dokumentärfilmare i medelåldern – träffar Nicki, som snart finner sig ha en svårt sjuk son. De inleder ett distansförhållande och vad Lena kallar intimitetsdansen: rörelsen mellan avståndstagande och närhetslängtan. Pas de deux är svårt när två har bagage att balansera.

Texten som anförtros läsaren uttrycker något mycket privat. Ett tag är jag förtjust. Om litteratur kan vara ett fönster till en annan människa, så är det mycket ovanligt att berättarens tankar och funderingar är så detaljerade och analytiska. Jag känner tröst i vilken soppa livet kan vara för oss alla, och hur omöjligt det är att hitta sanningen bland alla partsinlagor och tillrättalagda minnen. Att karaktärerna är berömda, även om jag bara känner dem till namnet, kryddar.   

Senare blir jag ambivalent, och ibland irriterad. Jag kan uppskatta att bli insläppt i en annans tankevärld när det gäller den vuxna kärleksrelationen, eller situationen som doktorand, men jag blir provocerad av analysen av hennes mors föräldraskap, speciellt när berättaren själv inte har barn. Det är då en evig smärtpunkt att det hjälplösa pyret omöjligen kan uppfylla en vuxen människas alla behov. Vuxna grubblar över hur de kan vara bättre föräldrar. Men grubblar vuxna över hur de kan vara bättre barn?

På grund av förintelsen stod Lenas föräldrar ensamma i föräldraskapet, när den äldre generationens klokskap verkligen behövts, så att en slipper förlita sig på s.k. experter i barnpsykologi. Detta var ju långt innan Agnes Wold och Cecilia Chrapkowskas Praktika för blivande föräldrar kom ut. Agnes Wold påpekar att mannen som hittade på anknytningsteorin, som Einhorn refererar till, är en förstklassig misogynist.

Läsaren får ta del av arbetet med att finansiera och skapa film. Det är spännande! Och all skid- och skridskoåkning. Trummandet. De fina stunderna i relationen. Bilder av ett naturligt och okorrumperat liv.

En annan behållning är att Den tunna isen skildrar barnets och den åldrande mannens syn på den framgångsrike karriärmannen.

Paradoxalt nog gnistrar romanen mest mot slutet, där berättarens stora framgångar inom film- och litteratur kontrasterar mot det andra. Den otröstliga sorgen medan resten pågår. Lenas mamma tar med fotot på sin döda mor till förlossningsavdelningen.

Slutet är balanserat och sammanvävt.

Man kan kritisera längden på verket, över 500 sidor. Men om författaren och berättaren Lena har uppfyllt en dotters löfte och fångat sin mors överlevnadsberättelse från gettot i Warsawa, och även fångat många andra människors liv på film, har hon väl samlat ihop rätten att bre ut sig.

Jag har lyssnat på Lena Einhorns Madeleine F som ljudbok. Jag hittar ett föredrag från 2014 av henne på Utbildningsradion. Delar av det hon berättar återfinns i boken, med annorlunda dramaturgi. Jag letar också upp hennes vetenskapliga publikationer i universitetets databas. Det första sistanamn hon publicerat med är professor Georg Klein, var hustru också var professor.

Det måste vara Georg Klein (1925-2016) som är förlaga till karaktären “den Allsmäktige”, professorn som drog in lönen när hans fru tog över handledarskapet för att bryta den ström av förolämplingar som flöt från professorn till den unga, uppstudsiga doktoranden. ”Problemet var bara: hon fick mig inte att börja arbeta. Inte som han hade gjort. Det var hans uppskattning jag sökte. Den uppskattning jag aldrig fick”, skriver Einhorn. Varför söker vi toxiska människors gillande?

Huvudpersonen i Den tunna isen går till terapeut efter terapeut. Inget  svar.


Titel: Den tunna isen
Författare: Lena Einhorn, 1954-
ISBN 9789113099361
Publicerad: Stockholm, Norstedts, 2019
Inköpsställen t.ex. här