Trivsamt leende signerade Woodson min bok: ”Dear Hanna, nice meeting you.” Woodson känns som en person som sprider värme och styrka till världen.
Brun flicka drömmer, Woodsons memoarbok, skildrar ur barnets perspektiv uppväxten som hel, ren, älskad och mycket väluppfostrad. Läsaren får möta hennes familj och omgivning. Det är lyriska bilder med läskande citronglass och en mamma som gör världens godaste kyckling. Ett eftertextmaterial visar foton på personerna.
Jag är förtjust över det parfymerade skyddsomslaget, en gördel runt pärmen. Ett konstverk avbildar ett partikelmoln. När diktsamlingen gnuggats runt i min packning började den lukta sött och trä. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag brukade använda Better-Than-Sex-mascara, innan jag bytte till Lancômes Hypnôse. Kanske är Migrationer 1976-2018 better-than-sex-poetry. Kanske är det parfymen. Jag pressar boken mot ansiktet.
Kulturkollos veckoutmaning är att visa upp sin bokhylla. Det känns förfärligt privat, men alla andra verkar vara modiga, så jag hakar på.
Det parfymerade skyddsomslaget är bara en anledning att köpa en egen utgåva av Gloria Gervitz Migrationer.
Jag fick hem poesisamlingen för en vecka sedan, men först idag, när den gnuggats runt ordentligt i min packning, förstod jag vad som var så speciellt med det formatmässigt rätt udda omslagspappret. Det doftar underbart. Och innehållet är inte sämre.
Mycket har skrivits om Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev, där berättarjaget utforskar sin ilska, nystar i släkthistorien, hittar omöjlig kärlek, och röjer motivet till Sven Stolpes och Olof Lagercrantz skyttegravskrig på kultursidorna: en kärleksaffär vid sidan av äktenskapet sommaren 1932, som Sven Stolpe i romanen har kvävt genom utpressning, dödshot och mordförsök.
Amazonen har seglat upp i media de senaste åren. I Sverige är hon alltid aktuell genom Karin Boye, och nu internationellt med Peshmergakrigarna. I Aidt-Moestrups diktsamling Omina flankeras hon av sin häst och sin hund. Pilbågen är den historiska motsvarigheten till The Great Equalizer. Kvinnor gör säkrast i att undvika närstrid.
Det är något med tilltalet i Kayo Chingonyis Kumukanda, en poesisamling som kretsar kring identitet. De första dikterna målar en värld av musik, ungdom och tillhörighet när skivbutiker var mötesplatser. Dikterna är upplagda som en sekvenskedja i en stå-upp show av Özz Nujen: det är igenkännande och underhållande, jag ler och gungar med – så kommer det allvarliga budskapet. Det gör nästan ont.
Måndagen blev lite bättre när ett bokpaket väntade på mig i brevlådan. Jag började läsa Kayo Chingonyis Kumukanda och greps hårt av nostalgi över musiklyssnandet med TDK-kassetter i flerpack och de där AA-batterierna som alltid tog slut.
Jag tycker om att läsa på poetiska platser. Jag läste hälften av den lilla volymen Dagar med Borges av Alberto Manguel i en soffa på pianoskolan i förrgår. Jag hade sett fram emot att läsa vidare på observatoriet, men hann inte långt innan rymdscouterna kom in i biblioteket, släckte ljuset och simulerade hur hela vintergatan sögs in i ett svart hål.
Jag brukar kokettera med min breda okunskap i litteratur. När jag skulle uppdatera mig inför Hanna Hallgrens nyutgivna Vinterresan kom jag hem med Sanna Hartnors Hamnen. Jag har tagit fel på Dockhaveri och Smockadoll. Och när jag beställer hem Anteckningsbok av H.P. Lovecraft, veckans bok förlaget Ellerströms erbjuder till vrakpris, så tänker jag att Lovecraft är, tja, romantiker. Det hörs väl på namnet? (*)