När man betänker att Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga har beskrivits som världens mest framgångsrika melodram, förstår man att formen lånar sig väl till allvarliga ämnen.

Far och dotter skjuter prick på mors klänningar i skogen. Mor gråter över de sotiga hålen. Så försvinner hon spårlöst. Dottern Lo är fången i sin kognitiva bur, med far arkitekten som kör runt om natten i sin bil. Hon kräks av sprit och tabletter. När polisen frågar om hennes far någonsin har varit våldsam svarar Lo att hon sett sin mor med resväskor i handen.

Jag plockade med I rörelse från bokhandeln för det fina omslaget i blått och guld. Innanför pärmarna kontrasterar den högtidliga traditionen mot det profana, proletära, politiska. Athena Farrokzad svarar på Europas och Sveriges kulturarv: 

Ni har sett Ezra Pounds strykningar i manuset till The Wasteland? Det känns som om Lizette Romero Niknamis debutverk De försvunna förpackats som poesi genom att stryka ner en prosatext, plocka bort vissa versaler, prepositioner och skiljetecken, och välja ett tofsigt typsnitt till rubrikerna.

Det är inte ofta jag skiftar åsikt om en roman mitt i läsningen, men Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen börjar stilsäkert och lyfter verkligen efter hand. Romanen utspelar sig i Stockholm, och kretsar kring en pappa som sliter under föräldraledigheten med en ettåring och en fyraåring. Han får besök av sin vuxna pappa –  en man med vitt skilda referensramar, som regelbundet återvänder till Sverige och bor i sonens arbetslokal.