Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”
Jag älskar humorn som bryter igenom allvaret. Fraser som ”Det sista jag någonsin skriver. Varje gång.” Och ”Intuitionen för helvete! Lita på dig själv!” Samtidigt besparas läsaren den uttjatade klichén om det ”hotande vita pappret”. Klemets har för fin poetisk smak för sånt.
Blå blå himmel är en famlande tröst till den som skriver. Den skildrar öppenhet inför att texten inte kommer att bli det en har drömt om, inte kommer att tas emot som en har föreställt sig. Motståndet mot skriv- och redigeringsprocessen. Klemets skildrar ovissheten och tålamodet. Att våga vänta på det som får lov att hända av sig själv är en stillsam konst i skrivandets värld. En kan dra paralleller till ny forskning om vuxnas inlärning: just när det känns som jobbigast, när vi är som mest förvirrade, arbetar hjärnan som mest. Vi ser det inte, vi upplever bara ångesten över att inte förstå. Men inuti tryckkokaren håller vår hjärna på att strukturera om, bearbeta och bygga nya vägar. Motstånd och ovisshet verkar inte vara hinder, snarare är de själva grogrunden för djupare utveckling och insikt. Det gäller att uthärda processen.
Det är lätt att tänka att Blå, blå himmel intimt hänger samman med Kennet Klemets övriga produktion på det litterära växlingskontoret. För mig är han framför allt känd som Durasöversättare och för att ha gjort alla mina Houellebecq. Har hans verk släktdrag med Duras œuvres? Kanske med Det är allt. Ett fåordigt, koncentrerat uttryck, ett dikterat verk. Duras kunde inte längre skriva. Det kan Klemets. The page is intentionally left blank.
Det minimalistiska formatets tomma vita ytor och temat strykningar i Blå, blå himmel bjuder in läsaren att själv leka med texten, att vilja stryka ännu mera.
”Jag ska inte läsa redan nu, inte stryka, inte reducera, inte ta bort, inte redan nu”, skriver Klemets.
Jag vill skala bort de sista två satserna som upprepar de tidigare. Min redaktör invänder: den tredje upprepningen är lika nödvändig som treenigheten i Kyrkan, en rytm i västerländsk kultur som kan spåras i våra sagor. Själv vill han stryka alla inte då folk sällan tar till sig ordet. Vi skrattar på bussen hem från Salong n:o 13 där vi suttit hopklämda med litterazzian som gipskatter bland hermeliner. En sekelskiftesvåning med doft av papper, fragment och poesi. Rödvin i pappmuggar. Eller ”kraftpapper” som John Swedenmark kunde ha sagt. Alla verkar känna varandra. Vi går i pausen – Hamlet måste ut på promenad – och försöker trycka in våra nyinköpta böcker i bokhyllan. ”Har du en Duraskeps?” frågar min huskonstnär.
Medan många böcker om skrivande får en att kasta sig över sina skrivbordsalster – eller ännu värre, påbörja nya – får Klemets mig att hejda mig. En tyst scen. Blå, blå himmel av Kennet Klemets väcker en längtan efter litterär stillhet, eftertanke och ett lyssnande poetiskt öra.
Titel: Blå, blå himmel
Författare: Kennet Klemets, 1964-
ISBN 9789172477728
Publicerad: Malmö, Ellerströms, 2025