Hilma af Klint får på trettondagen 1906 en uppenbarelse. Hon får i uppdrag att skapa ett storslaget konstverk, Tempelverken. Hon tar hjälp av olika väninnor i en kollektiv skapandeprocess. I ateljén har hon nästan alltid sällskap av Gusten, även när hon helst vill vara ifred.
Hilma växer upp på Östermalm när skjul och djur ersätts av hus med elektricitet och rinnande vatten. Hennes uppväxthem präglas av exakthet. På Konsthögskolan möter hon Anna Cassel – närvarande, magnetisk, älskad av alla. Allt Hilma af Klint inte är. Genom Anna Cassel och hennes syster introduceras Hilma till teosofin, som också blir ett av romanens genomgående teman. I familjen Cassels våning på Kammakargatan finns en värme Hilma omfamnar med längtan: en andlighet skild från den lutherska, med böcker, egyptiska symboler och spirituella sammankomster.
Hilma blir en del av gruppen De Fem som samlas till seanser. Sigrid Hedman är deras mest känsliga medium men får betala ett högt pris. När romanen tar vid är hon död, och genom romanen ligger ett outtalat svek, en utebliven ursäkt. Platsen för gruppens möten glimtar fram: ett spiritistiskt lånebibliotek, ett taffelpiano, rekvisita för seanser. Kvinnorna i De Fem är medarrangörer av teosofiska kongresser och har hus i skärgården.
Hilma känner sig själsligen förbunden med Anna – de är dualsjälar, säger hon, men Anna vill inte ta steget att flytta hem till Hilma. Det är inte det enda mothugget som möter en fritänkande kvinna vid förra sekelskiftet.
Hilma längtar efter erkännande som konstnär. Hon visar ett album med sina konstverk för Rudolf Steiner, en inflytelserik tänkare och grundare av antroposofin. Hon möts av tystnad. Den uteblivna bekräftelsen blir ett sår hon bär med sig, som kompliceras av att hon fortfarande beundrar Steiner. Han var emot gurus och menade att man skulle söka svaret inuti sig själv – ett slags icke-svar. En får välja sina vägvisare.
Romanens Hilma blickar också tillbaka på de mörka åren mellan fyrtio och femtio då hon inte målade, då modern blev allt sjukare och De Fem hade upplösts. Religion, vetenskap och konst flyter samman i hennes sökande efter mening. Jag tycker om att romanen börjar senare i livet, med den mogna människan.
När vi möter henne i romanens nutid är det London 1928. Hilma är sextiofem år, kroppen är trött, lederna värker. Hennes verk ska äntligen ställas ut, någon säger att de påminner om Picassos. ”Alla som försökt stoppa mig från att gå den vägen. Min egen väg”, tänker Hilma.
Theréns roman har undertiteln vision, där berättarrösten ibland riktas till ett ospecificerat du – ett andeväsen, en väninna eller kanske Hilmas inre röst. Det är osäkert om berättarrösten växlar mellan kapitlen. Partierna i dialog ger prosan en poetisk resonans, också lekfullt grafiskt. Vissa passager är repetitivt laddade med teosofiska begrepp, andra lastade med namn. Swedenborg, Rosencreutz, Steiner. Här kunde detaljer ha utelämnats för att höja det skönlitterära. Verket lider lite av dokumentation och undervisning. Kill your darling arkivfynd! Eller är det ingen roman utan en fackbok i skönlitterär form?
Jag gillar det andliga, speciellt då jag inte är insatt i teosoferna, antroposoferna eller ens Emanuel Swedenborg. Ett uppslag till Theréns nästa roman, om en får be? (Förlåt, jag menar: jag har fått en vision där en ängel med 1920-talsnamn viskat till mig att Therén ska författa en ny skrift.) Som 70-talist känner jag igen de teosofiska spåren från veckotidningar: seanser, andlighet, intresset för Indien, sånt som idag skulle kallas new age. Min enda kontakt med antroposoferna var när jag råkade boka in mig på deras hotell i Järna. Jag hade sett fram emot TV och minibar på hotellrummet, men möttes istället av textilkonst och en glasflaska märkt “Fruktkick”.
Jag gillar det poetiska när det dyker upp, som när gåshud kallas ”änglakyss”. Jag gillar att få se kvinnan bortom familjen, sökande, skapande, ibland sviken och fylld av skamkänslor, utsatt för samtidens orättvisor, men också periodvis distanserad och oberörd i sin inre värld.
Jag älskar nostalgin. Teet, promenaderna, vintermörkret som skingras av kandelabrar och doften av kaffe. Det är fina miljöbeskrivningar.
Var Hilma af Klint psykiskt sjuk eller visionär? Förstod hon att förklä sitt geni i fiktiva yttre röster på grund av samtiden? Kanske i olika perioder. Ida Therén ger ett svar i romanens mest laddade scen, som kallats ”julaftonskatastrofen”. Hilma har ensam fullbordat uppdraget ”De tio största” och målat stora, djärva kompositioner i rosa, blått och guld. På julafton samlar hon väninnorna i våningen på Kammakargatan för att berätta om sin vision. De serveras julfika medan Hilma talar om sin konst och förkunnar att de är kallade att bli hennes lärjungar i en större krets. En efter en lämnar de rummet, någon med hänvisning till barnen, andra i förvirring eller i besvikelse. Det folk som vandrar i mörkret.
När dörren slagit igen sitter Hilma ensam kvar. Det kallnade teet, kakan mitt i bettet.
Också Kristus lämnades ensam i prövningens stund. På domens dag får vi se vem som får rätt.
Hannele har också läst, här.
Titel: Det osynliga templet : en vision om Hilma af Klint
Författare: Ida Therén, 1985-
ISBN 9789127163911
Publicerad: Stockholm, Natur & kultur, 2025
Rec-ex? Nix.