Författarinnan Yvonne, nybliven pensionär efter ett yrkesliv som lärare, har återvänt till skrivandet. Tillsammans med fyra andra författare anländer hon till godset Berg för ett skrivarresidens omgivet av strikta regler: tystnad, avskildhet, ingen kontakt med omvärlden. Lunchen serveras individuellt i små korgar, och var och en får sitt rum. Yvonne hamnar i Poe-rummet – svart, rött, med en sötaktig doft av förgängelse som bara hon tycks känna. På kvällen samlas de till middag. Vinet flödar, flygeln väntar, samtalen glider mellan beläsenhet och bekännelse, medan en diskret vaktmästare rör sig genom kulisserna. Om natten möts kropparna. Några lämnas utanför.
Som alltid balanserar Falkenland på den tunna åsen mellan attraktion och motstånd, mellan människans begär efter närhet och hennes smärta inför dess följder. Det är magnifika miljöbeskrivningar. Det finns inget liv utan död, inga gods utan rövade egendomar, inga stengolv utan kyla. Generationerna speglar varandra: den unga debutanten Rebecka och den erfarna Yvonne, båda drivna av samma hunger. Men Yvonne vet att ta med sig ullstrumpor.
De fem utgör ett litet solsystem. Yvonne är månen, men också centrum – den dämpade, ibland plötsligt accelererande kraften som styr deras rörelser. Hon har en kropp som minns yngre skönhetsideal, förlorad självklarhet, det smala regelverk som ännu styr hur en mogen kvinnas kropp får se ut. Falkenland förskjuter perspektivet: den mogna författaren vågar, fast hon gång på gång blir avvisad. Av Jovan, en av de fem, nu gift, en gång hennes älskare. Hon försöker tala om den kroppsliga erfarenheten. Männen tystar henne.
I rosenträdgården byts konstgjorda rosor mot äkta. Där finns också liderligheten, de dubbla blickarna: ung och åldrad, liv som redan återgår till jord. Rosenträdgården, en gång storslagen, har krympt på Berg. Namnen på rosorna, med sin ton av förgången poesi, tycks skänka liv åt det vissnande. Språket som sista näring. Den blir romanens spegel, en bild av litteraturen och livet självt – beskuren, ännu blommande.
Rebecka, 24 år och bländande, har skrivit sin debut men kämpar med den svåra andra boken. Hon föreställer sig att hon avstått från allt – barn, trygghet, framtid – för konsten, för löftet om att en gång bli. Hon går barfota. Männen masserar hennes fötter.
Mot henne står Yvonne. Hennes uppväxt är en herrgårdstragedi: musikaliska föräldrar, en värld där hon aldrig blev sedd. Strindbergs Fröken Julie viskar mellan raderna, nationalsåret som aldrig läker. Yvonne bär minnet av en abort som sextonåring, babyn med gravjord i ögonen. Här får scener ur Släggan och städet sin resonans: lodandet av de kvinnliga reproduktiva organen.
Yvonne skjuter in handskrivna lappar under de andras dörrar. Fragment ur klassiker: Ekelöf, TS. Eliot, Rilke. Hennes förläggare har refuserat hennes senaste manus: för mycket fragment, för lite form. Hon hör hur Jovan och Rebecka fördömer hennes stil när de tror att de är ensamma, de mogna verken. För omständligt, för konstlat. Men vill de verkligen förändra henne – eller vill de ta hennes röst, hennes plats, kanske till och med henne själv? När allt ställs på sin spets visar det sig att Rebecka skrivit in Yvonne i sin roman. Vilka är skrivandets regler?
Den förljugna skrivaridyllen för tankarna till Hari Kunzrus Red Pill med isoleringen, de intellektuella samtalen, spänningen mellan klarhet och vanföreställning. Dynamiken mellan deltagarna påminner om Donna Tartts Den hemliga historien, medan perspektivet på den åldrande kvinnan för tankarna till Elsie Johanssons Sin ensamma kropp. Och i bakgrunden Caravaggios Giovane con canestra di frutta: sinnesdrucken realism, antikiserande skönhet, civilisationskritisk sensualitet.
Men mest av allt påminner Författarinnan om Christine Falkenlands eget litterära universum. Godset Berg, språket, blomstren, symbolerna. Allt lysande, vägledande, bräckligt. Ett kammarspel där livet återtar sin långsamhet. Inga mobiler eller skärmar. Kristallkronor, en LP-spelare, natt som doftar damm, rosor och uppgivet hopp.
Romanen mynnar ut i ett botaniskt inferno – shakespearianskt, tänk Stormen. Falkenland skriver sig fram till gränsen för sitt språk, prövar hur mycket liv det bär. Bara Berg står kvar.
Vad finns inte att älska i Christine Falkenlands intensiva, tragiska och sensuella prosa? Det gammaldags språket, längtan, klarheten. Getsemane. Berg. Alla dessa platser – ståtliga, dödliga. Det kommer en ny vår. Men den tillhör, kanske, nästa generation. Även om det är alldeles för tidigt.
Titel: Författarinnan : roman
Författare: Christine Falkenland, 1967-
ISBN 9789146242864
Publicerad: Stockholm, Wahlström & Widstrand, 2025
Rec-ex? Nix.