Det är nästan så att Bea Uusma borde ha släppt Andréeexpeditionens tre män på lit de parade i Storkyrkan. Tre oförberedda, övertygade om framtida stordåd, 1800-talets hjältar. Först med Uusmas framgångsrika Expeditionen blottades den chockerande bristen på förberedelser.
Jag har alltid tyckt om Expeditionen. Den står på hedersplats i min sängbokhylla. Men hur mycket jag än uppskattar Uusmas passion blir Vitön en besvikelse – nästan som platsen måste ha varit för expeditionen själv.
Formatet är nästan identiskt med förra boken, och däri ligger problemet. Det finns inte mycket nytt. Det lilla som finns återkommer i samma dramaturgiska grepp. Osäkerheter dramatiseras: fel ö, fel kavaj, fel kranium i kistan. Diagram och extramaterial tar stor plats utan att ge tyngd åt den tunna soppan. Lägg också till typografiska infall som när en spricka brer ut sig över en helsida. Det blir bara svårläst.
När jag entusiastiskt läser den latinska listan över återfunna skelettdelar ser jag vad som saknas, men samma information presenteras två, tre, fyra gånger till på olika sätt. Det förstärker känslan av upprepning.
Jag älskar att polarexpeditionen kallar sin mödosamt skapade ishydda på isflaket för “hemmet”. Ett försök att skapa gemenskap mitt i det omänskliga.
Uusmas ambition är beundransvärd – hon är värd vilken förmögen nordisk sponsor som helst om det krävs för en utgrävning. Men samma material återkommer i alltför många skepnader, och kapitelavsluten saknar debutverkets elegans. Fascinationen för Vitön förbyts i tom upprepning, i en stilistisk kopia av originalet. Expeditionen var nyskapande och personlig; Vitön känns som ett projekt en art director tagit över. Inte ens redaktören verkar vara densamma, eller har haft alldeles för lite att säga till om. Ett marknadsföringsprojekt istället för litteratur.
Författaren har gett Vitön allt, men ön ger ingenting tillbaka – poetiskt passande för en plats som drar till sig katastrof och tragedi. Vitön, Svartön, Djävulsön. I Hels rike finns ingen värme.
Ge ön till Bea Uusma att ge namn åt. Det är det enda sättet för henne att nå platsen. Det vore en hyllning till Uusmas passion och okuvliga längtan till denna plats människan inte bemästrar. Naturen drar gränsen, både för expeditionen och för forskarna. Det går inte att gå iland. Isbjörnar är mäktiga rovdjur. Alla i Andrée-expeditionen är döda. Frid över deras minnen.
Hemmet är platsen vi återvänder till efter våra äventyr. Nog nu, Uusma. Ta en kopp te. Polerna snurrar vidare.
Titel: Vitön
Författare: Bea Uusma
ISBN: 9789113100364
Publicerad: Stockholm, Norstedts, 2025
Rec-ex? Nix