Huvudkaraktären István i David Szalays bok Kött är den mest behagliga jag har hängt med på länge.
Han har förstås många fel. Att han är tyst är det mest sympatiska med honom.
Men István är inte krävande, inte verbal, inte självanalyserande. Han klagar inte på sin chef. Man kan ha ett one night stand med honom utan att han krånglar. Han kan få sin klädsel bestämd av andra utan att gnälla. Han driver genom sitt eget liv.
Inte för att han saknar vilja. Snarare för att han, precis som männen som transporteras runt i bojor, förstår vilket motstånd som lönar sig och när det inte är lönt. Spelet fortgår ändå.
Även om István inte berättar det.
”Så kan det gå”, säger Vonnegut. “Okej”, säger István.
István blir som tonåring groomad av grannfrun och råkar ha ihjäl hennes make. Han blir krigshjälte i Mellanöstern och försöker rädda sin vän. Han hamnar i London där han får jobb som chaufför åt det superrika paret Nyman.
”Så som han föreställer sig det skulle han nog framför allt känna sig ensam – han skulle känna att han stod ensam inför det här, och att oavsett vad någon annan sa eller inte sa så skulle faktum kvarstå att de inte stod inför det här men att han gjorde det”, tänker István i en av sina sällsynta inre monologer när hans älskarinna, fru Nyman, undrar vad herr Nyman skulle vilja att man sa när han var döende i cancer.
Romanens stil är oftast torr och registrerande. Dialogerna är ibland nästan komiskt avskalade:
”Okej”, säger István.
”Ja.”
”Jag förstår.”
Men då och då öppnar sig texten mot något mer poetiskt:
”Det ligger en tunn ishinna på båtsjön och de har strött ut rosa grovsalt på trappan till Fredspagoden.” (s.176)
”Regnet piskar lövträden som klistrar sig mot trottoarerna och Mercedesens skimrande kolsvarta hud.” (s.178)
”…det är nästan mörkt, och man hör ljudet av tornseglarna, deras svirrande skrin när de glider omkring med vad som känns som en oaktsam hög hastighet i det kvardröjande skymningsljuset.” (s.78)
Romanen växlar mellan nästan dokumentär återhållsamhet och dessa korta lyriska utbrott. Det är som om romanen ser mer än sin huvudperson. Där verkar också dess känsloliv finnas.
Jag tänker på Theis Ørntofts Solar: samma grabbiga blandning av sex, våld, droger och ansvarslöshet, men Kött är befriad från Ørntofts ironiska självmedvetenhet.
Litteraturen är full av samtida manliga antihjältar. De är inte bara destruktiva. De är också självbelåtna i sin destruktivitet. Eller ironiska. Eller hånfulla. Läsaren förväntas fascineras av hur klarsynta de är om sitt eget förfall och hur högaktningsfullt de skiter i det.
István verkar sakna den där enorma apparaten av självpresentation som många manliga romanhjältar släpar runt på och sedan vältrar över på läsaren.
Det tomma hotellrummet. Kom och lägg dig. Det finns något av samma öppenhet i romanen. István lämnar plats åt andra och Szalay lämnar plats åt läsaren.
Det finns nästan något djuriskt över honom, i betydelsen okomplicerad. Kanske är det därför Istváns tystnad blir sympatisk. Inte för att han är god. Utan för att han inte hela tiden försöker dominera berättelsen.
Samtidigt låter Szalay något annat bryta igenom den torra prosan: rosa grovsalt, tornseglare, svart lack och kvällsljus.
Världen är vacker, men vi är inte fria att diktera våra livsvillkor.
Titel: Kött
Original: Flesh
Författare: David Szalay, 1974-
Översättare:Amanda Svensson, 1987-
ISBN 9789100812508
Utgiven: Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2026