Copacabana i Rio. Trottoarer och portvakter. Badrum, hetta, sol och hav. I João Paulo Cuencas debutroman möts ett manligt berättarjag, kvinnan Carmen och mannen Alberto i en lek där korten blandas på ett sätt jag inte sett förut. Den avklädda drottningen är kung.
”Bredvid Carmens kropp tänker alla att det hade varit bättre om de hade dött istället för henne. Och det hade det.”
(Cuenca, s.46)
Persongalleriet är både litet och stort. Alla kvinnor heter Carmen. Horan, älskarinnan, porrfilmstjärnan, modern, transan. Alla signifikanta män heter Alberto, i alla de roller en signifikant manlig romankaraktär på Copacabanas skuggsida kan behöva ha. Fattigpojken, gift medelålderflintis på klubben, författaren som blivit änkeman. Också berättarjaget byter kostym.
Cuencas stilistiska grepp gör är att karaktärerna är universella. Samtidigt är de identitetslösa. Den enda som har en egen identitet är den som saknar namn, konstnärskaraktären ( ).
Romanen berättas fragmentariskt. Kapitlen är numrerade så att läsaren förstår att saker utelämnats. Jag gillar det knäppa tilltaget, som uppenbarar sig först efterhand. 1 2 3 5 7 11 13 17 19 23 29 31…283. Alla primtal, ser jag när jag öppnar min Mathematics Handbook som stått orörd i bokhyllan. Före de primtalsnumrerade kapitlen finns en text i kursiv stil om Carmen som ammar och onanerar, och efter dem en text – också i kursivt – om Alfredo i en järnvägsvagn, som lyfter och dör. Ska det vara A och O?
Mycket av bokens handling är sexscener. Karaktärerna har sex som andra dricker thé. Det är skuldfritt. Det finns sprit och droger och kroppsvätskor, och ibland kommer det något surrealistiskt: havet översvämmar ett flerfamiljshus, någon blir slukad av Carmens vagina.
Det som gör ont är att det svåra görs så lätt. Det finns en närhetslängtan som förblir oförlöst, trots alla dessa kroppsliga möten. Berättarjaget känner spänningen:
”Förlorad mellan en oerhörd längtan efter att omfamna er alla och en oerhörd rädsla att mista allt detta som nästan är mitt.”
(Cuenca, s.93)
Och Carmen dör för honom. En telefonist hickar ut det, i en offentlig telefonautomat, i en av de insprängda surrealistiska scenerna. Magisk realism, kanske det kallas.
Jag tyckte om den experimentella formen, det fina språket och det kortare formatet. Jag tyckte mycket om hur boken gav röst åt den manliga sårbarheten:
”Det är ungen som bestämmer. Han stjäl min plats i sängen. Men jag älskar honom ändå, som hade jag inget val. //…// Carmen är upptagen med bebisen som gråter de tårar jag lagrade i flera år innan jag sköt in honom mellan hennes frodiga lår.”
(Cuenca, s.33-34)
Jag hörde författaren João Paulo Cuenca på Bokmässan i Göteborg 2017, i samtal med Birgitta Wallin, där de pratade om de viscerala sexscenerna i djungelstaden. Han såg ut som en välkammad akademiker. Jag brydde mig inte om att stå i signeringskön utan köpte hans debutroman i Tranans bokbord efteråt. Det ångrar jag idag. Kroppsligheten var spännande läsning.
Titel: Kroppsligheten (original: Corpo presente) Författare: Cuenca, João Paulo, 1978- Översättning: Essen, Wera von, 1986- Utgivningsår: 2016 ISBN: 9789187179617 Förlag: Tranan Språk: svenska, översättning från portugistiska Omfång: 150s Återförsäljare: finns t.ex. här eller här