Kulturkollos veckoutmaning handlar om Lennart Hellsing. ”Har du någon favoritramsa? Ett minne? Ett rim? Kanske en sång?” skriver Viktoria.
Lennart Hellsing var framför allt sång för mig. Här dansar herr Gurka på lekskolan. Krakel spektakel med mamma och gitarren. Pappa brukade sjunga Det var så roligt. Jag tyckte att texten var knasig och konstig, och förstod inte det roliga i en felklädd gubbe. Än mer obegripligt var att de vuxna fnissade åt ”Bagare Bengtsson han är död// Han har bränt sig på ett bröd”, som i mina små öron lät som en stor tragedi.
Som vuxen har jag återupptäckt Lennart Hellsings illustrerade böcker. En del är riktiga konstverk med collage och grafik.
Hellsing, precis som Astrid Lindgren, räknas till de stora modernistiska författarna av barnlitteratur. Hans första diktsamling Cirkus och ytterligare försök att publicera sig refuserades flera gånger av Bonniers. Hellströms känsla för rytm har tillskrivits hans musikaliska uppväxt med schlagermusik och Operans gosskör.
”Barnlitteratur hade hittills handlat om duktiga flickor och välkammade gossar och tidningen Lyckoslantens Spara och Slösa var moraliska förebilder. Nu skulle barn få vara barn,” skriver Margareta Axelson i sin avhandling ”M. Sandburg och Hellsing : barnboksförfattare och modernister i sin egen tid – en jämförelse” (Umeå Universitet, 2016).