Det är inte lätt att blogga om ryska poeten Maria Stepanovas roman. Minnen av minnet är massiv och liknar inte mycket annat. Tegelstenen slår ner i semestern som en ny älskare, charmerande men evigt pockande på information och jämförelser, omprövningar och kalibrering. Till och med barndomens tillrättalagda läsning av Anne Frank punkteras, liksom i förbifarten.
I ramberättelsen ärver berättaren en lägenhet efter en lagom avlägsen faster. Lägenheten är full av bråte, gamla fotografier och brev. Blandformen beskrivs som ”en förening av familjekrönika, memoar, essä och historia”. Maria Stepanova gestaltar identitet i intellektuell-elitistisk tradition.
Minnen av minnet är en undersökning, egentligen i minnesergonomi. Hur sätter vi samman vårt sammanhang från spår, berättelser vi hört, det vi tror oss minnas? Vad är vårt att förvalta? Det är en show-don´t-tell med ting. Stepanova gillar ordet corpus. Allt projiceras i form och material. Genom romanen återkommer omslagets små porslinsdockor. Vad är egentligen en tingest?
Under tiden för Stepanovas roman stötte jag på en videoinstallation av Dorit Margreiter med titeln The World May Not Be Deep But It Is Definitely Shallow And Wide (2004). Men Stepanovas roman är ogenerat djup. Den tänker varje tanke till punkt, varje mening, varje ord. Och språkligt är Nils Håkanssons tolkning en shakespeariansk upplevelse, med sammansättningar jag genast förstår men inte tidigare sett: sagoelement, ikonskåp, glassol. Det är förtrollande.
Det finns essäistiska partier om konstnärer: Francesca Woodmans fotografi, Charlotte Salomons Liv? Eller Teater? Joseph Cornells boxar. I anslutning till Cornell nämns Henry Darger, som fått ett eget kapitel i Olivia Laings Den ensamma staden.
Släktens brev tar oss genom den rysk-judiska 1900-tals historien. Berättarens gammelmormor Sarra läser medicin vid Sorbonne; jag räknar ut att Marie Curie måste ha varit där samtidigt. En annan släkting upplever belägringen av Leningrad. Det är förresten inte helt sant att verket inte påminner om något annat. Den opålitliga berättaren som skriver brev från Leningrad påminner om det iscensatta nyhetsinslaget i filmen Wag the dog. Kanske måste en skriva så i Ryssland idag.
Jag blir betagen av inledningen. Alla prylar, hur de transformeras av ägandet. Jag tycker om att se hur andra tycker och tänker om ting. Det är för att mina föräldrar är hoarders. Jag kommer att ärva rum med litterära mångfalder.
Jag är bedrövad över partiet med Lenins hyllning av Apassionata-sonaten. Jag har precis börjat damma av den vid pianot – fruktansvärt vacker, men ligger inte särskilt bra till i pianistens hand. Kanske finns det annat på min bucketlist.
Det värsta med romanen är att den inspirerar till långa utvikelser. Den påminner om en intellektuell bibel, där avsnitt kan högläsas som epistel- och evangelietext : ”Men ingenting av det där fanns kvar nu – det fanns inte ens en plats att sitta på; allt hade packats ner i lådor och i askar fulla av trådhärvor, alla stolar och soffor hade skingrats och försvunnit till andra hem; i rummet längst bort stod ljuset på och dörren stod vidöppen i väntan på de nya ägarna.” (Stepanova 1:7:127:14-18)
Minnen av minnet är en tung pjäs, ett arvegods från Maria Stepanova till mänskligheten.
Det är bara att bereda plats.
Författare: Maria Stepanova, 1972-
Svensk titel: Minnen av minnet
Originalets titel: Pamjati pamjati
Översättning: Nils Håkanson, 1975-
Efterord: Maxim Grigoriev, 1980-
ISBN 9789198505429
Publicerad: Stockholm : Nirstedt/Litteratur, 2019
Inköpsställen t.ex. här eller här