Berättarjaget i Mjölkbudet är 17, snart 18, och bor i en no-go-zon i en förkonstlad stad. Det är 1970-tal och staden är delad i ”vår sida” och ”andra sidan vägen”. Statsmakten kommer från landet ”på andra sidan vattnet” (Irländska sjön, får man förmoda), och mot dem kämpar Förkastarna. Idealisterna har efterträtts av stridstuppar som lever gängliv och har groupies. Förkastarna har stöd i civilsamhället, men vissa tycker att priset för striden är för högt. Kvinnokollektivet – vars skydd de är beroende av – håller de militanta i schack med civilt motstånd.
Berättarjaget stalkas av en medelålders paramilitär, som kallas mjölkbudet – med litet, sen med stort M. Även om beskydd kan vara behövligt blir finns inget att romantisera. Berättarjagets subversiva aktivitet är att gå och läsa. Hon ser kvinnorollen och sekterismen som något hon inte kommer att begränsas av för egen del, men det gör henne brännmärkt som missanpassad.
Modern – änka med flera söner som dött för The Cause – strävar efter att binda upp dottern med passning av småsystrarna och med giftaskandidater som Viktig McViktig. Men berättarjaget har redan en pojkvän som är bilmekaniker, och när han kommer över en förstklassig kompressor från en Bentley (från landet ”på andra sidan vattnet”) uppstår problem. Kan man separera konstnären och verket?
Mjölkmannen är erhört snyggt komponerad. Den opålitliga berättaren använder anonymitet, uppräkningar och överdrifter, och när jag börjar tycka att den är väl katalogisk öppnar sig parallellsamhällets avgrund med sjukhusembargo, utomrättsliga avrättningar, och utomrättsliga utomrättsliga avrättningar. Berättaren fortsätter oförvänt med sitt kavata Pippi Långstrumpberättande om ett liv utanför statssamhällets skyddsnät, och jag känner flera gånger att jag vill gråta. Vilka gränser kan en gå över för att skydda sig själv och de sina?
Våldet är både fruktansvärt, komiskt (tjära och fjädrar) och ibland gudasänt. Det är också kärlek och våld som till slut lockar berättarjagets mamma ur sin begränsade kvinnoroll. En mix av humor, ironi och tragedi.
Under läsningen tänker jag på romaner med totalitära arbetsplatser: Wadentofts Förlossningen och Kristian Lundborgs Yarden. Andra halvan tänker jag på Allt går sönder.
Anonymiteten där karaktärer tilltalar varandra med sina funktioner (”Dotter”, ”Svåger”, ”Granne”) bidrar till det konceptuella, och ger inte bara verket en universell karaktär, utan förmedlar också att läget fortfarande är skört. Vem ska hjälpa Irland efter Brexit?
Det finns ett helt smörgåsbord av teman: stalking, #Metoo, growing up grotesque, våld, stamtillhörighet, sekterism, litteratur och konst. I en scen försöker franskläraren desperat få de unga vuxna att säga att himlen kan vara annat än blå. Möjligen känns avsnittet om Berninis Teresa-skulptur instoppat i efterhand.
Jag tycker om berättarrösten, en syntes mellan det 18-åriga berättarjaget och den äldre författaren som ser strukturerna. Jag tycker också om själva bokformatet, med en air av diskret lyx. Det är bra papper och generösa marginaler. När jag kontrollmäter är den lika bred som Minnet av minnet, men den känns större.
Vi hade ett underbart husbyte med Bangor utanför Belfast för ett par somrar sedan. Den tolfte juli firades traditionsenligt The Twelfth, i åminnelse av Englands protestantiska kungs seger över Irlands katolske kung vid Battle of Boyne 1690. Jag har oerhört svårt att tänka mig en sådan triumfmarsch i Sverige, där festklädda barn drog fram med banér och marchorkestrar genom staden. In your face.
Anna Burns är född 1962, uppvuxen i Belfast, i den huvudsakligen katolska stadsdelen Ardoyne, som var scen för några av stadens värsta våldsdåd under det som kallas ”the Troubles”. När hon var ung brukade hon, precis som huvudkaraktären i Mjölkbudet, gå och läsa.
Titel: Mjölkbudet : roman
Originalets titel: Milkman
Författare: Anna Burns
Översättning: Peter Samuelsson, 1964-
ISBN 9789198505542
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2019
Inköpsställen t.ex. här eller här