”Tapperhet börjar med att hålla tillbaka tårarna”, säger tioåriga Jas som är näst yngst i barnaskaran på en holländsk bondgård. Familjen tillhör en sektliknande reformert kyrka. Jas kännetecknas av sin röda jacka, som hon inte tar av sig ens inomhus – en form av motstånd, säger hon själv. Hennes älskade kanin Dieuwertje är hotad. Det är Jas som berättar historien om hur familjen förberett julfirandet när storebror Matthies går genom isen på en skridskotur. När Matthies dör bärs all glädje ut.
Åren som följer blir tunga. Ingen får prata om Matthies, inga foton ställs fram, bara hans mjölktänder. Jackan hänger kvar på hallkroken. Föräldrarna ”glömmer” att säga upp prenumerationen på hans judotidning, som landar med en duns varje fredag. Mamman slutar äta. Föräldrarna verkar varken se varandra eller barnen. ”Jag ber för far och mor. För att mor ska sluta tänka på fodersilon och inte ska få syn på repet runt takbjälken när hon går upp och dammar i mitt rum”, berättar Jas.
Ovanpå tragedin kommer mul- och klövsjukan, och familjens hela nötbesättning slaktas i en fruktansvärd scen. Till romanens genialiska drag hör den parallella, mycket sparsamma berättarslingan om undangömda judar i källaren. En dag är också de borta.
Jas söker sig själv och söker närhet på sitt prepubertala vis. Hon drömmer om att fly med sin lillasyster Hanna. Tonårsbrorsan Obbe, med sadistiska tendenser, vägleder henne. På kvällarna dunkar han sitt huvud mot sänggaveln.
Obehaget om kvällarna är en misärberättelse där fattigdom inte kompenseras av kärlek eller värme. Lantbruksmiljön legitimerar att barnet tidigt har kunskap om reproduktion, biodiversitet och död. Romanen kombinerar framgångsrikt det utsatta barnet, komplicerat sorgearbete, sekterianistism och fina naturskildringar.
Barnets berättarröst gör mycket av romanen. Jag gillar att samma sak utspelar sig på flera nivåer men får olika valör, som när Jas kanin manipuleras att döda en dvärgkanin på ett bestialiskt vis. Ingen är bara god eller ond. Sekttemat och de kyliga föräldrarna påminner om Tara Westovers Allt jag fått lära mig, men våldet är mindre spektakulärt och paradoxalt mer otäckt.
Obehaget om kvällarna är ingen roman som inspirerar till att resa till Holland, flytta ut på landet eller skaffa familj. Men kanske till att se till våra minsta och fundera över gott och ont.
Marieke Lucas Rijneveld (1991) växte upp i en reformert bondefamilj i Noord-Drabant, Nederländerna. Hon debuterade 2015 med poesisamlingen Kalfsvlies (sv kalvkött, min översättning), som belönades med C. Buddinghs pris för bästa poesidebut. Rijneveld tilldelades Booker International Prize för Obehaget om kvällarna.
Titel: Obehaget om kvällarna
Författare: Marieke Lucas Rijneveld
Översättning: Olov Hyllienmark, 1965-
ISBN 9789189175150
Publicerad: Stockholm, Bokförlaget Tranan, 2021