In i smärtan av Kristofer Flensmarck

Tom och flickvännen Julia åker till Toms föräldrar i Skåne för att fira jul. Fadern gör sin traditionsenliga pepparkaksmodell av huset, medan modern står vid grytorna. Det är spänt. Det röks och kröks. Sonen har fått ett pris av Svenska Akademin för att fortsätta skriva, och pappan hade kunnat debutera på Bonniers om han bara skrivit in den kärlekshistoria förläggaren tyckte saknades. Han vägrade. Familjen väntar på Toms syster Anna med familj. Ska hon inte komma? 

Jag vann mitt dedicerade ex av Flensmarcks roman om en Norénsk jul med en parodi på Rydbergs Tomten. Titeln, In i smärtan, är mantrat Tom mumlar för sig själv när ångestattackerna kommer. Det finns ingenstans att fly.

Jag tycker om den stiliserade dramaformen, den minst plågsamma eftersom allt kan ses estetiserat och lite på avstånd. Läsaren kan pröva andra repliker, andra handlingar. Den outhärdliga familjetragedin blir en plats för lek och kreativitet. Pastisch, skrev någon kritiker. I alla fall ett utforskande sätt att tänka och handla, om alkoholism och medberoende, skuld och ångest.

Kanske det förvridna perspektivet på något vis också är det mest respektfyllda i den härva som utgör barn-föräldrarelation.

Jag faller för scenen när Tom städar ur föräldrarnas badrumsskåp. Hög igenkänningsfaktor.

Jag älskar att dramaform används för att skildra det fiktiva sociala utrymmet. Att drama är ödesbestämt. Det finns ingen total frihet. Romanen saknar också karaktärslista. I slutet, från s.230 och framåt, löses formen upp och texten och blir mer poetisk: ”Bultarna som håller upp trådstängslet ut mot gatan har för länge sedan rostat sönder och gått av.”

Jag saknar en riktig uppgörelse, en konfrontation. Efter en alkoholkonsumtion jag bara sett maken till i The Lighthouse utväxlas några hårda ord om…tja, alkoholism. Jag hade förväntat mig något mer spektakulärt.

Det är också trist att mamman som individ – snarare än funktion – blir lite otydlig. Hon lagar mat och städar. Hon frågar om Tom fryser, och om han funderat på gemensam bostad med flickvännen, som hon anar är gravid, erbjuder ekonomiskt stöd. Tom är visserligen bara 22 år, men varken han eller författaren gengäldar omtanken. Det är också mamman Tom slentrianmässigt skuldbelägger: Varför tog du inte med oss härifrån?
 – Varför super och dominerar pappan? vill jag vråla.

Julfirandet går ibland på tomgång. Karaktärerna ser på TV. Det är lite spännande, jag växte upp utan.

I Orwells Djurfarmen är det alkoholen som utplånar skillnaden mellan människa och djur.

Kanske har Flensmarcks roman sina största förtjänster i skildringen av Toms ångestattacker och nagelbitande, som representerar hur unga vuxna från alkoholisthem verkar må lika dåligt som barn som vuxit upp i hem med annat drogberoende, eller med psykisk ohälsa och/eller misshandel.

Vad ska man göra när man har vuxit upp i ett dysfunktionellt familjesystem? Bryta eller stanna kvar?

Tom hyperventilerar i ett hem som härbärgerar också romantiserade minnen, medan systern firar jul på annat håll.


Titel: In i smärtan : roman
Författare: Kristofer Flensmarck, 1976-
ISBN 9789127168381
Publicerad: Stockholm : Natur & Kultur, 2020