”må jag vara mer än tråd –” säger diktjaget i Charlotta Jonassons poesisamling Norn, där kroppens stomme får paralleller i garndockan och trädet. Textil vokabulär utmärker dikterna, som berättar om att bli avskalad, uppsnörd, omtumlad. Kanske mätt för kort. Trunkeringar återkommer: Norn och gnist.
Nornorna, ödesgudinnorna i nordisk mytologi är av dunkelt ursprung. De tre främsta är Urd, Skuld och Verdandi. De övernaturliga kvinnorna klippte livstrådarna. Ödet kommer ofta i feminin förklädnad.
”väv som revar, isen drar
tills synen full av Skuld
oberört vävande in
en slända, en hotelse” (C.J., s.26)
Jag gillar Jonassons nyord, som slår an en enhetlig ton: ohel, bildväv, träkött, oordiga.
Det typografiska greppet [är -> är] känns möjligen lite överanvänt, och ekar från Lindman Matas Pur där han har [du->du]. Han var säkert inte heller först.
Norn är, enligt baksidetexten, en berättelse om att tillfriskna från psykisk ohälsa, och Jonassons föregående Dans makaber ska ha handlat om OCD. Den har jag inte läst, och jag hade inte nog inte tänkt tanken utan baksidans nyckel.
Enda spåren av självskadebeteende är några blå stygn, ett journalutdrag och en obehaglig anatomisk fixering vid rör och hålrum, som balanseras av vackra och förödande bilder av frusenhet och hårdhet. Jag tänker på The White Walkers i Game of Thrones. Poesisamlingen kunde lika gärna ha handlat om psykoanalys, eller någon annan slags förpuppning och fjärilsblivande i en kall och skön värld. Att dväljas i ljuset vid Yggdrasils rötter, där Mimirs brunn har frusit:
”isfickorna
brunnens tinande pupill,
marken vass av flisor”
Titel: Norn
Författare: Charlotta Jonasson, 1983-
ISBN 9789198326789
Publicerad: Malmö, Vendels förlag, 2021