Katja måste lämna sitt jobb som kommunikationschef på kommunhuset i Landsborg efter att ha förhastat sig när hon blev utmanövrerad. Hennes efterträdare får både snopplön och hennes fina arbetsrum. Efter att ha tömt kontoret och genomlidit en misslyckad avskedsfest åker hon på långresa till Myanmar där hennes brorson Simon arbetar för FN. Det blir en nystart och ögonöppnare.
Romanen har mer tyngd än vad inledning och omslag antyder. Det är en läsresa som avhandlar Myanmars miljö och spiritualitet och buddistisk meditation och livshållning, men också klass, patriarkat, rasism, militär buddism och social likgiltighet. Thorfinn skriver om Aung San Suu Kyi och folkmorden på rohingyer.
Romanen har många starka kvinnliga karaktärer. Katja – barnlös, relationslös, med en bakgrund inom journalistik som kommer väl till pass. Tech-entreprenören Trish är sådär introvert som karaktärer alltmer tillåts vara. Missionären Bonnie fungerar som kollektivets stormamma och fredsmäklare. Simon är den blåögde, känslige som råkar i fara och måste räddas. Ett klassiskt kvinnligt våp.
Läsaren får också följa lilla Ni Ni, halv-rohingyer som utsätts för rasism, och hennes unga mamma som dövar sin ångest med whiskey. Familjen försöker skydda det utsatta barnet i ett buddistiskt kloster hos barnets morbror, men inte heller där är Ni Ni säker. Morbrodern är också bekymrad över att hon inte finner någon tröst i bönekulorna.
Jag gillar scenen med ”kuddrättegången” där Katja läxas upp för att ha använd en kudde på ett meditationspass: ”Västerlänningar vill ha kuddar. Men ni kan aldrig få tillräckligt många kuddar. Om ni får en kudde vill ni snart ha en till. Och sedan ännu en. Därför får du ingen”, säger en abbot som själv sitter på en kudde.
Jag tycker också om att Thorfinn skildrar global samtidsproblematik med trollfabriker och lär mig begreppet CIB – Coordinated Inauthentic Behaviour. Det är också alldeles underbart att en av berättarrösterna är en nat, ett andeväsen: de arga mödrarnas beskyddare bryter in ibland. Någon gång brister stilen, som när författaren vill låta naten berätta om Facebooks roll i folkmorden, men det är förlåtligt. Spåret med det utsatta barnet kanske också kunde ha vågat berättas ur ett mindre behändigt perspektiv?
Många i västvärlden ser buddismen som en fredlig, ödmjuk (icke)-religion, men hur ser deras samhällen ut? Det är lite skönt att någon skriver det rakt ut: patriarkatet, rasismen, de sociala klyftorna.
En roman som vill vara allt möjligt och liksom sin huvudkaraktär landar i mer autenticitet efter en uppstyrd inledning. En hyllning och sorgesång för Myanmar.
TItel: I munkens skugga
Författare: Helena Thorfinn
ISBN 9789113117386
Publicerad: Stockholm : Norstedts, 2021
Rec-ex? Nix