När försteminister Carl Stjärne skjuts ihjäl utanför en biograf iscensätter representanter för statsapparaten, säkerhetspolisen och Partiet ett stort skådespel för att dölja sanningen. Men folket agerar inte efter de föreskrifter som anges av de stelt upphöjda tjänstemännen. De klamrar sig fast vid sina egna iakttagelser och vid ologiska luckor i den officiella berättelsen.
En av romanens berättare, journalisten Roger, möter den gåtfulle juristen Nils Niia, en eventuellt samisk man som i dramatisk ironi förkastat klantillhörighet och naturromantik. Niia har dokumentation om statsministermordet. De inblandade i mörkläggningen har trott sig rädda oskattbara värden. Roger värjer sig instinktivt.
Jag älskade Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013), och om uppföljaren Utan personligt ansvar blev lätt övermäktig i sitt konsekventa stilistiska genomförande, är konsekvensen här bara en styrka. Tanken tänks färdigt. Humorn är också mer närvarande – eller är plågan över usla kärleksrelationer mindre. Fler berättarperspektiv lättar också upp.
Det är en lättnad att äntligen få läsa en Bauhausmässig skildring av Pappersapparaten – den idémässiga, regelmässiga, funktionella konstruktionen av en Organisation, så som den uppbärs och propageras in och ut.
Med humor och klarhet ritar Andersson en bild av Sverige, eller Thule som landet heter i romanen. Jag älskar intellektet och den distanserade blicken. Föreläsningen om Platon. Pepparkornet i korvspadet. Himlens syrligt lyriska ton av pulver och persika.
En koryfé är en körledare i det antika grekiska dramat, idag ironisk använt för tongivande personer och ledare. På DN debatt hittar man t.ex. ”socialdemokratiska koryféer”.
Titel: Koryféerna : en konspirationsroman
Författare: Lena Andersson, 1970-
ISBN 9789177957539
Publicerad: Stockholm, Polaris, 2022