Senaste numret av Lyrikvännen är ägnat åt samtida scenpoesi. Jag får erkänna att jag har lite svårt för formen. Jag är uppvuxen på landet , långt bort från alla litterära happenings. Poesi för mig ljuder inuti i huvudet.

Det är kanske ett par veckor kvar till nyår, men det ska bli så skönt när det här året äntligen är över.

Årets mest oväntade:  att jag skulle uppskatta Michel Houellebecq, som jag trodde låg närmre Charles Bukowski.
Årets klassiker: Proust, som om det skulle kunna beveka tiden.
Årets knockout: Mjölkbudet av Anna Burns (här). Fruktansvärt bra.
Årets kvinnokamp: podden Vennstams vrede.
Årets gråtfest: P2:s digitala körer får mig att ta till lipen. Det blir så tydligt.

I maj satt jag på stadsbiblioteket och bläddrade i Svensk Bokhandels katalog om sommarens böcker 2020. Jag antecknade de som intresserade mig lite extra:

Just nu läser jag De förlorade barnen av Valeria Luiselli, som är fruktansvärt bra. Och parallellt en Nora Robertson-roman efter en utmaning med Hannele.
Just nu tittar jag på Thieves of the Wood på Netflix, en flamländsk Robin Hood med historisk förlaga. Kul effekt av kravet att strömningstjänster ska tillhandahålla den viss del lokalt producerat material.