Det är kanske ett par veckor kvar till nyår, men det ska bli så skönt när det här året äntligen är över.
Årets mest oväntade: att jag skulle uppskatta Michel Houellebecq, som jag trodde låg närmre Charles Bukowski.
Årets klassiker: Proust, som om det skulle kunna beveka tiden.
Årets knockout: Mjölkbudet av Anna Burns (här). Fruktansvärt bra.
Årets kvinnokamp: podden Vennstams vrede.
Årets gråtfest: P2:s digitala körer får mig att ta till lipen. Det blir så tydligt.
Årets gapflabb: Athena Farrokhzads parodi på Göran Palms dikt Havet (här).
Årets historiska: Broarna av Sebastian Johans (här).
Årets obehagligaste: Snabbkurs i COVID-19 för läkare.
Årets dystopi: stackars modstulna Andrzej Tichý här och här.
Årets grafiska: Nina Ulmajas alla fina omslag.
Årets nya bekantskap: Juliana Spahr och hennes underbara poesisamling Denna förbindelse mellan alla med lungor i översättning av Athena Farrokhzad.
Årets utmaning: Octavio Paz essäsamling Till analogins lov befinner sig i en annan dimension.
Årets tegelsten: Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk (här). Rekommenderar e-utgåvan.
Årets ögonöppnare: Ditt framtida jag av Sara Öhrvall, om artificiell intelligens och människan.
Årets återseende: Valeria Luiselli i De förlorade barnen (här).
Årets aldrig mer: Kristina Lugn 1948-2020. Den nyenkla döden.
Årets huvudperson: Anders Tegnell
Årets bifigur: fotografen Hulda Serafia i Anita Salomonsons Huldas hus (här).
Årets filmupplevelse: att SF:s handsprit luktar kokos och popcorn.
Årets kulturella höjdpunkt: att jag fick komma till ett öde radiohus och spela in en OBS-essä. Är fortfarande tacksam.
Årets möte: Terézia Mora via länk på Novellfestival i Lund.
Årets lyckopiller: Omslaget till När en man faller från himlen av Lesley Nneka Arimah, formgivet av Nina Ulmaja (här) .
Årets läskigaste: sista tredjedelen i Mjölkbudet av Anna Burns.
Årets debut: Pur av Erik Lindman Mata (här) är bland det mest lästa på min blogg.
Årets förlag: Lilla Rámus har fått välförtjänt vind i seglen. Jag har också läst ovanligt mycket Nirstedts. Fina romaner.
Årets pristagare: Louise Glück, som jag upptäckte genom att följa Rámus utgivning.
Årets överskattade: Bob Dylans Nobelpris. Nej vänta, det var 2016, också ett katastrofalt år.
Årets sönderpratade: What the F K.
Årets serie: inte läst någon, men den underbara familjen kanin är närmast.
Årets scen: Svaghetens parti av Felicia Mulinari (här). Digitalt, såklart.
Årets TV-serie: Queens Gambit på Netflix.
Årets titel: Zoommötesdeltagare