Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.
I poesisamlingen Pur bearbetar Erik Lindman Mata sorgen över en mördad flickvän. Han uppdaterar sorgeboken till 2020-talet. Läsaren känner igen den digitala värld där vi tillbringar alltmer av vår tid: foto, bild- och ljudinspelningar, inflöden och skärmdumpar. Vakuumpåsen för resan suger ut doften som dröjt kvar i den dödas jacka.
Jag tycker om användningen av typografi, på en gång fram- och bakåtsträvande. & tecknen är iögonfallande och förekommer ibland så ofta att det bildas floder, på ett medryckande sätt. Tillsammans med siffran 1 och piltecken befästs Lindman Matas visuella signum, och läsaren kan följa med på resan där diktjaget inventerar minnen, rum och föremål. Med en tangenttryckning i ett ordbehandlingsprogram fångar författaren det fruktansvärda. ”du” står det på ena sidan, och på motstående sida: du. Som i Pablo Bergers stumfilm Blancanieves, där en vit barnklänning färgas svart.
Språkbarriären, ungdomen, och att pojk/flickvän- relationer inte brukar bestå gör verket mera uthärdligt. Egentligen är det fånigt med trivialiseringen. ”Kärlek är tjockare än blod”, skriver Astrid Trotzig i Blod är tjockare än vatten. Det är också en lisa att diktjaget får möta medmänsklighet. Han slipper betala restaurangmaten efter mordet.
En avslutande fotosvit gör att allting blir ohöljt.
I slutet listas de verk författaren i sin text relaterar till. Det förstärker upplevelsen av tillgänglighet, och är till hjälp för oss som inte är litteraturvetare.
Mest påminner Pur mig om Naja Marie Aidts sorgebok Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (här), fast Lindman Mata har skrivit sitt innehåll själv.
Som läsare blir jag osäker över Purs relation till true crime. I början läser jag verket som en deckare i poesiform. Det finns ett ofrånkomligt spänningsmoment. Hade den blivit publicerad om flickan råkat ut för en trafikolycka? Hade jag läst?
Måste hon vara död? frågar jag mig innan jag ens har boken i handen. Jag är så in i helvete trött på estetiserandet av döda kvinnokroppar. Måste hon vara mördad? Att hon är död är en förutsättning för verket, förstår jag snart, eftersom det gör separationen så slutgiltig, och det är upplevelsen av anhörig till ett mordoffer som är den unika mänskliga erfarenhet som skildras.
Ambivalensen förstärks av teckningen på baksidan: vid en snabb blick liknar det en yvig blomma på en dödsannons. Men formen är omisskännlig. Baksidan avbildar ett upp-och-nedvänt kärlträd, och jag kan namnen på grenarna. Vad är det författaren och formgivaren vill säga?
Vad är det här egentligen för ett slags bok? frågade lektören om mitt eget terapiprojekt. Det var den bok jag behövde skriva. Så jag antar att baksidesteckningen till Pur behöver vara där, men jag känner att jag inte tycker om att titta in i människan genom den luckan.
Ännu senare ser jag ett foto där Erik Lindman Mata har baksidesteckningen tatuerad på sin underarm. Jag blir osäker på betydelsen, men då har jag redan hunnit bestämma mig, och jag är inte säker på att just det här verket tjänar på en detektivgåta.
”Kollektivet bär de döda och minnet av dem”, skriver Sydsvenskans Maria Francke efter läsningen av Han Kangs Den vita boken. ”& det största är att ge plats — ” skriver Lindman Mata i Pur. En mördad flickvän måste vara en upplevelse som är svår att göra litteratur av, med jag tycker att det lyckas i Pur, och formen är vacker och tillgänglig. ”låta dig kasta dig i mig” skriver han. Litteraturen ger den döda en röst och bild. Erik Lindman Mata använder ett nytt ord för det han så förtvivlat har att göra: att arvvara.
Titel: Pur
Författare: Erik Lindman Mata, 1992-
ISBN 9789198530124
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2020
Inköpsställen t.ex. här eller här