Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Två deckare blev sommarens bokcirkelböcker. Vi läste den antagligen sjätte boken om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti och kriminalpolisen Eva Backman, nu Gunnars sambo. Den sorgsne busschauffören har blivit mordhotad många år efter att han framfört en buss under en svår olycka. Förvecklingar och bedrägligheter nystas upp medan kommissarieparet glider runt på Gotland och lagar mat.
Tio kvinnor från 1920-talet, mördare och offer. Gunilla Granqvist har skrivit det digitala verket Brotten som glömdes – 10 vanliga offer och förövare i 1920-talets Stockholm. Det inleder med 19-åriga Ester Bergström, död 1910. Tonåringen mördas av sin svartsjuke, kontrollerande pojkvän, trots att arbetsgivaren har försökt ingripa. Ester blöder ihjäl i famnen på en patrullerande korpral, en tidsmarkör i sig. Gärningsmannen får tio års straffarbete för dråp.
Benoît heter huvudpersonen i Lise Tremblays Djur. Som helgonet som har gett namn åt gatan där en stor franskspråkig författare ligger och dör i en annan kortroman: Rue de Saint-Benoît i Det är allt. Tremblays Benoît har ännu inte nått acceptans och sitter i sitt Florida room; ett uterum helt opassande för klimatet i norra Kanada. Det är allt för Benoîts sjuke hund Dan, och för hans granne Mina som har avsagt sig läkarvård för att hon blivit 80 år. Rémi, byns dödgrävare, stillar sin oro genom att ta isär och rengöra motorsågen.
Olivträd, timjan och rosmarin, persikoträd, apelsiner. Någonstans vid Medelhavet utspelar sig Louise Glücks elfte poesisamling Ett byliv. Bybor och djur skildras – ett ekosystem – men diktjagets röst är solitär, och solen står för lågt, det finns inte tid, för att citera en annan poet. Dikt under rubriken ”Daggmask” återkommer två gånger, ”Bränna löv” tre. Det har varit barndom, berusning, sexuellt uppvaknande och förälskelse, men livet är framskridet och diktjaget har börjat förbereda sig för döden. På marknaden är det höst, tomaternas insidor svarta. Med plågsam klarsynthet skildras syner och dofter under flyende dagar i stillhet.
Vi läste Röda rummet i grundskolan – alldeles för tidigt – och förutom Fröken Julie har jag inte läst Strindberg som vuxen. Om Strindberg nu var misogynist speglas det i vare fall inte i Hemsöborna. Madame Flod är en framträdande karaktär och en diplomatisk förhandlare som fortsätter att styra över sin gård också när hon har gift om sig. De enda spåren från 1800-talets kvinnobild är den förmodade inbördes skönhetstävlan kvinnor emellan, och några rader om att mannen inte kan veta vem som egentligen är far till barnen. Och så var det väl på den tiden.
Titeln, Från sockerfabriken, fyller mig med fruktan. Om socker har en skamlig tjuskraft fyller tanken på fabriker och industriella anläggningar en med skräck. I det här verket kan titeln också sägas syfta på läsningen och tankebyggandet av Elmigers verk. Läsarens tid och ansträngning tas i anspråk för produktion av det förädlade, och det är författaren som är fabriksägaren.
Om ett mål med läsningen är att bli en bättre och modernare människa är Maja Tinnervalls debutroman Cykler finlitterär exponeringsterapi. Samhällen jorden runt har länge behandlat en normal, naturlig, mänsklig funktion som en källa till skam. Även för oss som helt förespråkar menstruell rättvisa är det svårt att frigöra sig från decenniers – eller seklers – blåfilter.
Jag brukar inleda med utrensning varje sommar. Jag läser Mari Kondos böcker, lägger kläder och böcker i stora högar, och kör till återvinningen.
Den vuxna dottern Johanna, etablerad konstnär, återvänder till Norge efter en lång tid i USA. Hon hyr en stuga i skogen och stalkar sin mamma, som har hunnit bli över 80 år. Johanna ser tillbaka på sin uppväxt med en patriarkal, tongivande pappa, och en rädd, skamsen mamma som aldrig uppmuntrat hennes konstyttringar.
Jag brukar inte läsa grafiska romaner, men jag föll för titeln. Spa som koncept är ju inte någon flykt undan det moderna samhället, utan en mer acceptabel version av detsamma. Att ha tid och pengar över till nöje är fortfarande en klassfråga (även om ”behandlingar” kan fungera som ursäkt för en vistelse). I badrockens uniform är gästerna anonymiserade och kan utöva en mix av disciplin och avkoppling. Vatten må vara naturligt men landskapet är artificiellt, och det är en miljökatastrof på flera plan med alla ständigt rena handdukar. Det är tungt och enformigt i tvätteriet. Dessutom meningslöst.