Jag var tveksam till Peter Handke, men Hannele har bjudit på försöksportioner under våren, så jag var tvungen att prova. 

I Berättelse om ett liv skriver Handke om sin mors undanträngda liv, som slutade med svår depression och självmord på 1970-talet. Allt börjar i byn där hans morfar, som var timmerman, arrenderade lite åkermark. Det är fattigt. Inflationen slukar drömmarna om att trygga barnens utbildning och bröllopsfest: “Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden.” (PH, s.14). Som Houllebecq formulerar det: “Var inte rädd för lyckan; den finns inte.”

Det är champagnedags när jag har läst ut Jakobsböckerna. Mastodontromanen är väl värd extra ansträngning och erbjuder möjligheten att återupptäcka tankar och erfarenheter från en historisk tid och applicera dem idag.

Olga Tokarczuks Jakobsböckerna är inspirerad av en historisk person, Jacob Frank (ca 1726-1791), en av de mest ökända judiska männen i Europa på sin tid. En beryktad kättare från dåvarande östra Polen (idag Ukraina) som sas idka orgier, krävde blind lydnad av sina följare, och ledde det största judiska avhoppet genom historien 1759. Jakob Frank var – enligt historiska källor – manipulativ, våldsam och grym, och utnyttjade sina följare för materiell vinning [1]. Bra stoff till litteratur, och ingen behöver tvivla på att en Nobelpristagare kan föra pennan. (Förutom Dylan då.)

Ibland blir jag trött på mitt pretentiösa läsande av verk vars kvaliteter säkert passerar högt över mitt lockiga huvud. När allt ändå vänds på ända tänkte jag ge romance en ny chans. Barbara Cartland, drottningen av romance, har skrivit över 700 böcker. Jag har läst Helgonet och syndaren.

Sara Sofia är 38 år och lever ett strävsamt liv i en enkel stuga, när tillvaron vänds upp och ner av ett storslaget nybygge vid tomtgränsen. Ogifta Hulda Serafia slår sig ner i den lilla byn i Västerbotten och etablerar sig som bröllopsfotograf. Trots sparsam kontakt blir den kvinnliga fotografen sinnebilden för en annan sorts liv. Sara Sofia säger upp sig från sitt tunga arbete som fuspiga och vågar prova vingarna, så långt de kan sträckas under nittonhundratalets första hälft.