Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
En gyllene livmoder framför ett pastoralt bergslandskap, med regnbåge och allt. Den stiliserade figuren på skyddsomslaget får mig att tänka på ett kohuvud. Min huskonstnär säger att proportionerna är en get, eller fårskalles. Kanske är det skalpen från vilken Medeas gyllene pläd kommer. Klart är i alla fall att Johanna Frid skriver gudomligt.
Jag vägrar läsa baksidestexter i förväg och uppskattar placeringen av översättaren Kennet Klemens efterord. I bilden jag själv skapar av Marguerite Duras sista verk Det är allt kommer därför insikten om döden efter hand.
Det är inte ofta jag skiftar åsikt om en roman mitt i läsningen, men Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen börjar stilsäkert och lyfter verkligen efter hand. Romanen utspelar sig i Stockholm, och kretsar kring en pappa som sliter under föräldraledigheten med en ettåring och en fyraåring. Han får besök av sin vuxna pappa – en man med vitt skilda referensramar, som regelbundet återvänder till Sverige och bor i sonens arbetslokal.
Tema läskigheter på Lyrans Noblesser idag. Jag är en riktig hare när det gäller skräck, och kurar hellre ihop mig i soffan med typ Tove Janssons Trollvinter.
Nöden har ingen lag, men hur är det strax däröver? Vad är det moraliskt rätta i en orättvis värld när man har att sörja för de sina? Min Jin Lees koreanska släktdrama Pachinko utspelar sig till stor del i Japans utanförskapsområden, och för tankarna till Arthur Goldens En geishas memoarer och Ola Larsmos Swede Hollow.
Jag började läsa Taïa från slutet av hans produktion. Tydligen är polyfonin en berättarteknik Taïa använder först i Ett land att dö i – en kollektivroman där alla lever i exil och aldrig möts, bara genom ställföreträdande hälsningar:
Monique tyckte att läkaryrket var det finaste, men var för bräcklig för att stå ut med det kliniska arbetet under sitt första studieår. Hon blev gravid och gifte sig med läkarkandidaten Maurice, och paret byggde upp ett gemensamt liv med små medel efter andra världskriget.
Förlåten skildrar det borgerliga livet som pågår samtidigt som allt det man inte kan hantera eller tala om. Varför har skärgårdsidyllen inget rep till att rigga upp hängmattan?
Att döden redan länge har gått vid vår sida är ingen överraskning för oss från Ingmar Bergman-land. Inger Christensen såg döden själv på fjärilsvingen. TS Eliot lät hen gå bredvid på vägen i The Waste Land.
Eva Ström skor sin Fröken Julie i de människokärlekens krafter som fanns redan på Strindbergs tid, och visar hennes väg bortom den stängda dörren i slutet av korridoren.