Jag vägrar läsa baksidestexter i förväg och uppskattar placeringen av översättaren Kennet Klemens efterord. I bilden jag själv skapar av Marguerite Duras sista verk Det är allt kommer därför insikten om döden efter hand.
Det är mycket grafik på bokomslagen nu, och det till Mary Beards är vansinnigt snyggt. Kulturkollo undrar i sin veckoutmaning hur våra bästa bokomslag ser ut.
Jag tillhör dem som inte gillar alltför explicita omslag. Det är som om jag aldrig riktigt ser omslaget förrän jag läst ut boken, och redan har skapat egna bilder i huvudet. De stämmer sällan med illustratörens.
Det är inte ofta jag skiftar åsikt om en roman mitt i läsningen, men Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen börjar stilsäkert och lyfter verkligen efter hand. Romanen utspelar sig i Stockholm, och kretsar kring en pappa som sliter under föräldraledigheten med en ettåring och en fyraåring. Han får besök av sin vuxna pappa – en man med vitt skilda referensramar, som regelbundet återvänder till Sverige och bor i sonens arbetslokal.
Tema läskigheter på Lyrans Noblesser idag. Jag är en riktig hare när det gäller skräck, och kurar hellre ihop mig i soffan med typ Tove Janssons Trollvinter.
Sjukdomar och skador är veckans tema för olycksdrabbade Lyran. Krya på dig, Lyran!
Många karaktärer blir sjuka i litteraturen, inte minst i historisk tid. Jag läste just ut Pachinko av Min Jin Lee (recenserad här), som börjar i ett fattigt Korea i 1900-talets början. Bara enstaka barn överlever, och tuberkulosen tar de vuxna.
Nöden har ingen lag, men hur är det strax däröver? Vad är det moraliskt rätta i en orättvis värld när man har att sörja för de sina? Min Jin Lees koreanska släktdrama Pachinko utspelar sig till stor del i Japans utanförskapsområden, och för tankarna till Arthur Goldens En geishas memoarer och Ola Larsmos Swede Hollow.
Jag började läsa Taïa från slutet av hans produktion. Tydligen är polyfonin en berättarteknik Taïa använder först i Ett land att dö i – en kollektivroman där alla lever i exil och aldrig möts, bara genom ställföreträdande hälsningar:
Monique tyckte att läkaryrket var det finaste, men var för bräcklig för att stå ut med det kliniska arbetet under sitt första studieår. Hon blev gravid och gifte sig med läkarkandidaten Maurice, och paret byggde upp ett gemensamt liv med små medel efter andra världskriget.
Jag hade laddat för grönt den här veckan, men det blev gult! Lyran undrar om vi läst Den gula tapeten, och det har jag. Den är tidlös.
När en foren släkting blev änka flyttade hon från Skatelöv till en plats som fått det olycksbådande namnet Hungerstorp. Hon dog.