En stilsäker berättarkör med retoriskt arv och 1800-talsinspirerad språkdräkt återger den alldeles sanna historien om när en elefant baxades in i Skänninge rådhus och förevisades allmogen vid Olofsmässmarknaden 1806. Alla som löst biljett fick inte se det exotiska djuret. Dessutom var priset för högt, för många hade samlats på för liten yta, och när man försökte stävja den allmänna, sociala och moraliska ordningen blev det ännu värre.

Som i en Linda Montano-performance går huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs roman all in med tabletterna. Berättaren är strax över 20, vacker som en modell, ekonomiskt fri och har en Ivy Legue-examen i konstvetenskap. Men hon har nyligen förlorat sina båda föräldrar, som gett henne materiell trygghet men aldrig erbjudit henne någon nära känslomässig relation. Smärtan är outhärdlig.

Jag hade förväntat mig något alldeles extra av den här författaren, och det får jag. Det är som att bli mulad med ord: kontaktytorna som återstår för att förmedla allas våra parallella ensamheter. Läsupplevelsen alternerar mellan serieorgasmer av litterärt välbehag och att borra sig igenom rullstensås efter rullstensås.

Medan Mary McCarthys Gruppen utspelade sig i 1930-talets New York, utspelar sig Hjärtats död i 1930-talets London. Flickorna bär handskar, scarves och hatt. Det simmar svanar. En stadsbuss beskrivs som en ljus, krängande glaslåda.

Big house novelist var en etikett som klistrades på irländske modernisten Elizabeth Bowen, vars litterära miljöer omfattade herresäten med tjänstefolk. I novellsamlingen Älskaren som var en demon och andra berättelser har andra världskriget drabbat dem. Husen är sönderbombade, tidigare främlingar och ojämnlikar samsas av nödtvång. De priviligierade har dragit skynken över sina dyrbara ägodelar och retirerat till enstaka rum. De dricker te och klamrar sig fast vid etikett och svunnen värdighet, äter ståndaktigt omelett gjord på äggpulver.

Som att dricka för många cocktails, däcka i en prinsesstårta och vakna insvept i en sammetsgardin, utan baksmälla. Charlotte Aquilonius debutroman är pastisch i en guldram.

Jag sträckläste den här romanen under en het sommardag. Lite formulaisk, men kanske för att det var första bok efter James Joyce. Rapp handling. Klass, kläder och kolonialism. Två opålitliga berättare dricker te och gin i Nordafrika. Christine Mangan har valt att skildra iakttagelser om det sociala spelet, vilket är ett säkert kort. Den fattiga flickan med dunkel bakgrund möter den sköra lilla rika flickan som inte vet att ta vara på sig.