Flera nya titlar, både hos Rámus och andra förlag, rör självmord och psykisk ohälsa. I Aska i munnen av Brenda Navarro (Tranan) kretsar berättelsen kring en brors självmord, ett trauma systern vägrar att släppa taget om. Mina futtiga små sorger av Miriam Toews tar oss med i sorgen efter en älskad storasyster. Och Permafrost av Eva Baltasar ger en förstapersonsskildring av psykisk ohälsa med mörker, kamp, frustration och humor. En får hoppas att denna bearbetning och belysning av svåra ämnen i litteratur reflekterar en medmänsklig insats och ett samhällsengagemang snarare än något som kommer direkt från förläggarnas egna liv. Texterna delar ett gemensamt mod: att vandra in i det svåra, utan att försköna eller fördöma, och utan att skämta för grovt eller tippa någon över kanten.
Nederländske författaren Jente Posthumas andra roman, Det jag helst inte tänker på, handlar om en tvillingbrors självmord. De kallas Ettan och Tvåan, där tvilling ett är storebror. Tvåan, lillasystern, är berättaren. Hon föddes sist, mindre men ändå för lång, så lång att hon till slut fick börja medicinera för att stoppa längdtillväxten. Längden är ett av många ekon, kroppens försök till överidentifikation där hon klättrar i brorsans skugga.
Tvillingbläcket i boken är förtrollande – en fin symbolik där författaren väver in paralleller till arkitektur och byggnader som Twin Towers. Två monumentala pelare som tillsammans skapade en harmonisk symmetri men var unika i sin form. Twin Towers var inte exakt likadana, den första var två meter högre och hade dessutom antenn. Det är en intressant twist på temat: dubbleringen framhäver inte bara likheten utan också det subtilt unika hos varje del.
Författaren tvekar inte att gräva i historiens allra djupaste mörker, Dr Mengeles fasansfulla experiment på tvillingar. Ground Zero för förlusten och separationen av syskon som borde ha vandrat livets väg tillsammans.
Tvillingarna i berättelsen får utbyta tankar om Sylvia Plath och Virginia Woolf – de självklara i självmordets litteraturhistoria – men författarens dialog stannar inte där. Posthuma söker sig vidare, till mindre givna namn och situationer, som samtalet mellan Wim Krayzer och J.M. Coetzee, där författaren så envist kämpade för att bara ge perfekt formulerade svar att orden knappt kom fram alls. Och hon låter också berättelsen om förlust ta sig uttryck i samtida, oväntade exempel, som dockteaterföreställningen Kamp, Hotel Moderns banbrytande iscensättning av Förintelsen, där publiken görs till vittnen snarare än åskådare.
Lillasyster Tvåan ser tillbaka på deras barndom och vuxenblivandet. Semestrarna i Sverige, fossilsamlingar med föräldrar som var geologer. Hur syskonen gled ifrån varandra. Han alternativ: vegan, gay, andlig sökare, miljöaktivist, med psykisk ohälsa. Hon försörjer sig på att sälja stickade tröjor och sjalar och gifter sig med träkonstnären Leo. Halvvägs in i romanen tar Ettans depression allt mer plats. Tvåan stöttar, handlar, lagar mat, tvättar hans tvätt. Äktenskapet med Leo blir ansträngt. Leo vill hänga sin nyinköpta sportcykel på vardagsrumsväggen. Tjechovs gevär.
Jag gör paralleller till andra sorgeberättelser, bland annat de jag nämnde i början. Jag tänker också på Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen, där Sylvia Plath kliver rakt in i mytens och stadens hjärta. I en oförglömlig scen wallraffar hon sig in i Molnklubbens lokaler – en exklusiv herrklubb högt upp i Chrystler-skrapan. Hon njuter av vinddraget, så kraftfullt att de till och med tvingats göra borden mindre för att kunna samtala. Det är vinden hon älskar, friheten i det som rör sig och drar förbi.
(Ljudet av gas som susar.)
På ett liknande sätt rör sig berättaren i Posthumas roman genom Trump Tower. En ikonisk och nu ytterligt komplicerad symbol för storstadens och kapitalismens makt. Här blir den lilla människan just liten, men också på något sätt närvarande i en större helhet. För en stund bryts det kapitalistiska skalet av en nästan naturlig fysisk upplevelse som öppnar ett utrymme för något annat: en urupplevelse. Även bland betong och ambitioner finns en plats för det sårbara, det mänskliga som häpnar inför storheten och samtidigt känner sig utanför. Människan i civilisationens exoskelett. Kanske ska vi bara låta oss bäras.
Berättaren lyssnar till ljudet av ett vattenfall i Trump Towers rosa atrium. Det skvalar så högt att hon sätter på sig hörlurar. Det är då jag förstår hur hennes bror ska dö.
Efter storebrors självmord tillbringar hon mycket tid i hans lägenhet, läser hans dagbok och försöker förstå. ”Bli inte arg, grubbla inte, ta inte på dig skulden”, skriver storebror i sitt avskedsbrev. ”Känn dig inte dum, tänkte jag. Inte vilsen, sviken, övergiven”, kontrar hon. Hon bollar sina tankar med terapeuten Elza och drar paralleller till grisindustrin: gråheten, monotonin, de instängda existenserna. Livet som en klaustrofobisk process där ingen slipper ut oskadd.
Jag uppskattar romanens struktur med sin delvis oordnade kronologi, där både vanliga och ovanliga referenser flätas samman och tvillingtemat och livet får klangbotten. Jag uppskattar känslan av vanmakt och de distanserade föräldrarna. Galghumorn är exakt rätt, träffsäker och tragisk på samma gång. Berättelsen rymmer en autenticitet som går bortom den synligt genomarbetade ytan, kanske för att den är så laddad med barndomens och vardagens attribut.
Tydligen är Jente Posthuma inget fingerat namn eller pseudonym, utan en verklig person. Men ändå bär namnet på en sorts berättelse: Jente – flicka. Posthuma – av att bli någon i ett efteråt, i det som kommer efter en förlust. Det är som om hela identiteten blivit formad av sorgen, med författarens namn som ett eget lager i berättelsen.
Titel: Det jag helst inte tänker på
Författare: Jente Posthuma
Titel i original: Waar ik liever niet aan denk
Översättning: Johanna Hedenberg.
ISBN 9789189105867
Publicerad: Malmö, Rámus, 2025