Ibland kommer böcker som ändrar ens sätt att se. Den här kollektivromanen om tjejboxning (!) är en sådan. Ingen borde hålla på med boxning och kvinnor är inget undantag. Men vi är redan mitt i det: handskarna är knutna, tandskydden på, och matcherna har börjat i den största, viktigaste och tuffaste damjuniorturneringen.
Åtta tonårstjejer har samlats i en lagerlokal förklädd till gym för turneringen Daughters of America. En yttre berättare låter oss kliva rakt in i deras huvuden när de möter varandra. Här finns en exceptionell känsla för kroppens mikrodetaljer och den psykologiska dynamiken i duellsport, men också de personliga berättelserna: familjehistorier, drömmar, trauman som följer med in i ringen. Och kristallkulan: framtiden, yrkeskarriärerna, många decennier fram.
Andi Taylor har misslyckats på sitt sommarjobb som badvakt och dragit upp en död tvååring. Hur mycket var hennes fel, egentligen? HLR-dockorna hon tränade på var usla. Var var barnets föräldrar? Nu sover hon i en rishög till bil utanför tävlingsbyggnaden.
Artemis Victor tillhör en boxarfamilj. Medan andra barn kollade sina utklädningskläder i hallspegeln rättade Artemis till sin hållning och position.
Kate Heffner har bara en romersk näsa till sin fördel och rabblar decimaler i pi medan hon går match. Hon låter sig besegras, men vinner kanske något annat.
Rachel Doricko såg sitt hem brinna ned när hon var sex. Hon rör sig sedan dess genom ett post-brand-inferno av smälta kepsar, basketshorts och plast. Kusinerna Iggy och Izzy Lang boxas av olika skäl. Iggy söker ära och vill gömma sina sneda tänder bakom tandskyddet. Izzy är sval och lugn, omtyckt av både tränare och pojkboxare: “Alla gillar en bra förlorare.”
Kanske ligger en del av romanens styrka i att den också är en självhjälpsbok i romanform, fylld av grit och fungerande copingstrategier. För Andi är sömn den bästa försvarsmekanismen: ”Hon sover som vissa dricker sprit.” Rachel springer långa rundor i skogen ”…för att glömma bort var hon är, hur hennes kropp ser ut, att hon har en kropp som folk pratar med, att hon vet hur man pratar.”
Hennes tränare har sökt sig till klubben för att få makt över något. ”Rachel tolererar det begäret som man tolererar en skatteinbetalning. Allting har ett pris, tänker Rachel… Den här tränaren har lärt mig grejer om teknik och stance men jag har betalat för det.”
Och så identiteten: kanske handlar den här tävlingen också om att pressas in i en mall, att vara en duktig flicka på ett visst sätt. Alla tonårstjejer i ringen har tvingats möta omgivningens fördomar och förväntningar. Läsaren kommer att få syn på sina.
Jag fastnar särskilt för bokens reflektioner om vinst och förlust. ”You win some, you lose some,” säger den nihilistiska Bret Easton Ellis i en intervju. Rachel Doricko, som glidit in på transition in sports, inser att vinsten ligger i ”…det faktum att Rachel försöker, det faktum att Rachel gör sitt allra bästa (hård mage, spända biceps)… även om de skulle glömma det skulle hon i alla fall veta att hon tog sig hit, till de bästa av de bästa i landet, och att hon är på väg att vinna…”
Kate undrar om en andraplats och ett reklamkontrakt kan vara större än segern. Iggy vill stå staty. Kanske handlar hela romanen om att förlora, det händer ju alla utom en. Och människans psyke är mästare på att snabbt släcka ner glansen från det som ändå ligger utom räckhåll, att dimma ljuset över en scen där man själv aldrig får stå och röra sig vidare.
För mig som tävlat i duellform på landslagsnivå ger boken särskilda vibbar. Mina egna tävlingsminnen kretsar kring förberedelserna före match, att läsa motståndaren och navigera spelet. Kroppen exekverar, medvetandet guidar men fokus flyttas till små nycklar som får allt inlärt att falla på plats. Vrid in armbågen, ut med hälen, blicken på vänster ögonlock, sänk andningen. Så bekväm jag kände mig i min rustning, så inne i min roll, med doften av handskarna.
Jag minns inte känslan av några träffar, bara ögonblick med mening: en motståndare på VM som rörde sig blixtsnabbt som ett skyggt, exotiskt djur. En utväntande blick när jag andades ut och släppte attacken fri. Förvåningen i motståndarens ansikte. Alla blåmärken jag fick över revben, egentligen mera rödmärken, punktformade blödingar som flöt ihop efter några dagar. Den enda träff jag minns hur den känns är SM-guldets avgörande med alldeles för yvig högeraxel: ett lakoniskt “Är det är så här det känns?”
I tävlingsarenan avgörs matchen i den mikroskopiska luckan när motståndaren attackerar, backar eller tvekar. Men i litteraturen kan man stanna tiden. Huvudslag låter tankeflödet växa där verkligheten hade stängt dörren. En orealistisk men litterär fullträff.
Jag älskar att romanen utspelar sig i Reno där ökenhettan ligger som ett lock och Las Vegas glittrande inferno hotar vid horisonten. En stämning som är både mardrömslik och hoppfull. Boxningsarenan är sämre än väntat, domarna måttligt intresserade, tränarna som de är. Vägen dit känns outtömligt lång.
Huvudslag påminner om Paul Beattys Svikaren genom kampen för underdogs, om att rota sig i den mylla man blivit given, oavsett jordmån, och ändå bära frukt och blomma. En strid mot omgivningens krav och inre tvivel, där modet att stå kvar och fortsätta slåss blir själva segern. Romanen lyfter fram det som är positivt med idrott: förmågan att omsätta instruktioner, pusha sig själv och utveckla färdigheter som bär genom livet och alla dess arenor.
Långt, långt utanför ringen väntar nästa match, där vi kämpar vid sidan av våra demoner. Ta fram din inre fighter.
Titel: Huvudslag
Titel i original: Headshot
Författare: Rita Bullwinkel
Översättning från engelska: Anna Hörnell
ISBN 9789189105850
Publicerad: Malmö, Rámus, 2025